kristine

Såp-skadeglädje

Precis som om det vore uträknat faller snön veckan efter
allhelgona. Med största möjliga förutsägbarheeet... regnar
snön bort två dagar senare. Härnäst? Isgaaaata, tjohooo,
blåmärken och brutna gamla lårbenshalsar, men det måste
väl åtminstone mana till byte till vinterdäck? Jag som är
trafikrädd, fattar inte hur folk törs ge sig ut och köra
med sommardäck på vägar vita av nyfallen, hårdpackad snö
och sedan berätta om det med ett sensationslystet tonfall
"-...och jag trycker ned bromsen och ingenting händer, ser
att det är trettio meter fram till korsningen, tjugo, tio,
fem, och jag tänker det här går åt pipan, jag kommer att
åka rätt ut i korsningen, men mirakulöst nog stannar den
PRECIS innan och hjärtat går som en stångjärnshammare..."
Fy fan, jag ryser. Det är som om dom tror att bara för att
dom sitter i en bil, är dom skyddade mot trafikolyckor!

Men nu är alla vägar svarta igen och man undviker i det
längsta att gå ut i höstrusket. Ska äta upp gårdagspizzan
och titta ut genom svartblanka fönster (nja, det där
mned "blanka" var ju en smärre överdrift, dom går iofs,
att se igenom men är inte direkt spegelblanka) och häckla
Robinson-deltagarna som påstår att dom vart mentalsjuka av
att vara på den där ön. Just det, vad fan skulle ni dit
och göra då, när förutsättningarna var så givna redan från
början? Jag tror att dokusåpan tilltalar oss därför att
det är 100% okej att ge utlopp för all sin uppdämda
skadeglädje, för det är inte synd om nån av dom för dom
visste visst vad dom gav sig in på, allt annat är lögn och
förbannad dikt, och är det så att dom inte tog reda på
förutsättningarna innan, förtjänar dom att bli föremål för
folks skadeglädje.
Aristoteles teori om teaterns katharsis-effekt framstår
som extra tydlig när det gäller nutidens dokusåpor.