Kattan

Kattans
2003-04-24 09:11:09 (UTC)

Gåvor

Det händer, kanske oftast när jag befinner mig i ett ensamt
lugn, att jag betraktar mitt liv som en skattkista. Den är
fylld med de mest märkliga skatter som jag funnit under min
levnad. Jag spar dem, stoppar ner dem i den här mentala
inre skattkistan, för att sedan vid behov åter ta fram dem,
hålla dem intill mig en stund och känna all den värme och
glädje de gett o ger.

Det finns många vackra "saker" i denna min skattkista. Bl.a
vänner, människor jag mött, vackra personligheter. Det har
inte alltid varit bara de bra dragen hos dem som gjort och
gör att jag väljer att spara dem. Nej, lika ofta är det
andra drag, såna som väckt mig, talar till mig.

En del av dem har kommit mig mycket nära och jag sänder
ofta tankar till dem även under arbetstid. Kom att tänka på
det nu under en paus mellan två klienter, att en sådan tur
som jag har, önskar jag långt fler att få. Denna rika gåva
av möten med just andra, att få vänner även via nätet,
vilket jag kanske för några år sedan, i min barndom på
webben, inte trodde var möjligt.

Min närmsta vän, cybervän, hon är en sådan kvinna. Finns
där för mig alltid - osvikligt. Det spelar ingen roll hur
jag mår, eller snarare, kanske inte. Det spelar heller
ingen roll att jag stundtals försöker dölja mig, inte orkar
delta, inte förmår finna ord, inte klarar umgänget ens på
webben. Då finns hon där ändå. Stöttar! Inte genom att
locka fram mig, utan genom att förstå. Ett kort, några
rader i ett mail, kanske en bild.

Oupphörligt har hon orken att låta mig veta, att vänskapen
den är solid. Den är växelverkande, den ger och den tar,
men tangerar aldrig några gränser. Den är kravlös och fylld
av värme. Jag är så förälskad i den här kvinnans, vännens,
personlighet. "Tack för att du är den du är. Tack för att
du finns. Tack för att du klarar att "se" mig mitt i all
min stundtals ynkliga gestalt. Och framförallt - tack för
att du valt att släppa in mig i din värld. Jag är väldigt
stolt över att få vara en del av den Berit!"

Jag är så sällsynt lyckligt lottad Dagboken min, att min
skattkista den är sprängfylld, men märkligt nog tycks den
anpassa sig så att det alltid finns rum för fler nya gåvor.

Helgen, påsken som gick var en sådan. Huset fyllt till
bristningsgränsen, stoj och glam överallt. Levande varma
glada kroppar. Inte en sekund för mig själv. Till slut
tycktes husets väggar bågna av alla glada skratt. Bebben,
den nye världsmedborgaren, stod naturligtvis i centrum och
det kändes så skönt. Det gjorde det också möjligt för mig
att stundtals kunna smyga undan, ta ekan, premiärro på
nattlig lugn sjö. Andas in stillheten och nattens ljud.
Storlommen blev nog glad över mitt sällskap, men samtidigt
lite oroad. För fram och tillbaka flög den över mitt huvud.
kanske kom jag för nära dess hem.

Jag har gått barfota, känt gruset under mina fötter igen.
Jag har doppat tårna i 9 gradigt vatten så de domnat av
kylan. Jag har konstaterat att snokarna fått mängder av nya
barn i år igen och fått för sig att min brygga och den
gamla stenpiren, de är dess nya hem. Får nog ta upp det där
endera dagen. Jag har också haft många "diskussioner" med
min Gudson, den charmige unge mannen. Han valde att stanna
kvar när alla andra lämnat huset efter helgen. Antar att
han bevakar sitt "revir". Vi har bättrat på han trädkoja
lite och jag såg hur han målade en träplanka med sitt namn
och spikade fast det vid stegen till kojan. Där skall
minsann ingen ny "bebbe" bo tycks han markera. Väljer att
inte tala om för honom att det allt tar några år
innan "bebben" blir så pass gammal att han kanske kommer
att göra honom rangen stridig som ägare till kojan.

Jag har också valt att efter helgen vara lite för mig själv
när arbetet tillåtit. Samla krafter, försöka hålla mig
frisk. Jag har skrivit mycket, påbörjat ett nytt projekt.
Jagat demoner på flykten genom att sätta dem på pränt. Och
jag har även börjat inse mina begränsningar, att jag inte
kan greppa om allt hur gärna jag än vill.

Det har således varit en bra tid, dessa fullkomligt
ljuvligt vackra dagar Dagboken min. Och jag är glad över
att jag kan delge dig dem. En stund upplevde jag det mesta
som svart. Orkade inte riktigt fungera. men det är över nu -
för den här gången. Mycket tack vare den här skattkistan
av vänner och goda ting. Utan den, vore jag inte jag. För
det är så till stor del, precis som Jean-Paul Sartre en
gång under en klar stund formulerade det, att oavsett hur
många nära vänner vi än har runtomkring oss, är det ändå vi
själva allena som kan fatta besluten.

"Människan kan inte vilja någonting över huvud taget förrän
hon förstått att hon inte kan lita till någon annan än sig
själv; att hon i slutänden är fullständigt ensam på denna
jord, utlämnad åt alla sina oräkneliga valmöjligheter; utan
hjälp, utan andra mål än de hon själv formulerar, utan
annan bestämmelse än den hon själv stakar ut åt sig."




Ad: