Kattan

Kattans
2003-04-10 08:47:01 (UTC)

Tete-á-tete

Det finns allt stunder Dagboken min, som uppväger det
mesta, hur svart det "mesta" än kan synas vara. Som den,
när jag i sena kvällen återvände hem efter ett antal timmar
i annan stad. Jag hade hållit en föreläsning inför ett
antal vetgiriga blivande psykiatrisjuksköterskor. Frågorna
efteråt gjorde mig en anings betänksam, åtminstone en del
av dem, inte negativt, utan snarare just - fundersam. De
sysselsatte mig på vägen hem och jag vände dem i alla
riktningar jag kan. Tror att jag skall delge dig några av
dem framöver.

Höll på att komma bort från det jag började tala om. Vädret
inbjöd inte till någon större lust att stanna på vägen och
gå ut och andas annan luft. I regel bryr jag mig inte
särskilt vilket väder det än handlar om, men den här
narvinden, den har jag allt ett horn i sidan till. Ingen
har som den förmågan att äta sig in genom huden till
skelettet och hålla det fruset längre än nödvändigt. Så jag
nöjde mig med att bara stanna på ett ställe, men sitta kvar
och gona mig åt värmen inne i bilen istället. Har nog
apropå väder och snö och vind, "snöat" in på Lacrimosa-
satsen ur Mozarts Requiem. Har nog berättat tidigare att
jag spelar den ibland, men ett faktum är att det till viss
del är den, som nu ger min själ en spark i baken, motar mig
framåt och säger: "skärp dig människa... vad piper du
för... se dig omkring istället för inom dig"... ja bl.a.
Berättar inte mer vad den säger, skäms tillräckligt som det
är.

När jag körde upp hemma på gårdsplanen, stod det något
väldigt vacker på entrétrappen. En stor kruka fylld
av "tete-á-teter", minipåskliljor, med vidhängande brev.
Jag blev så enormt glad kära Dagbok, så glad att jag
släppte ut alla hundar från rastgården och visade de enda
levande varelser som var hemma, gåvan jag fått. Inte för
att de brydde sig så mycket, mer än yngstingen då, som
undrade om han kunde ta en tugga eller två, men det gjorde
ingenting. Några av dem var på väg att slå ut, och gula som
solen log de mot mig.

När man får en sån gåva glömmer man allt annat - vad som
ledde fram till den. Åren av studier, åren av
praktiseringar, åren av slit och vedermödor, åren av att
kunna etablera sig själv. Man ser bara små gula solar som
ler vänligt och manar näsan till närkontakt för att på
eskimåns vis gnugga den lite för att känna doften. Men än
större blir glädjen när namnet som skrivit under det
tillhörande brevet tillhör en person som under flera år
inte klarat av att gå ut i samhället, fullkomligt
paralyserad av ångest. Den personen har alltså nu tagit sig
till en blomsterhandel, mitt i "smeten", både vad gäller
antal människor, trafik och stress, för att se ut en blomma
och skicka den till mig. Är då inte människans
överlevnadsinstinkt alldeles fantastisk?

Så igår kväll Dagboken min, trots den mulna himlen, såg jag
både stjärnor och andra mystiska planeter. Livet börjar nog
bli bra vackert igen och vet du, jag känner mig förbanne
mig nyförlöst. Och imorgon, imorgon skall jag nog ta en ny
sväng in till stán, och köpa mig ett par nya skor, för skor
är det jag minst behöver.

Och en sak till innan jag lämnar dig för idag... om någon
berättat för mig hur oerhört ljuvligt ett barnbarn
egentligen är - hade jag nog skaffat det först - barnbarnet
alltså! Skojade bara... tror jag!




Ad: