Kattan

Kattans
2003-03-06 21:27:48 (UTC)

Dagar av samtal

I går morse när jag gick ner för att hämta tidningarna tog
jag en extrasväng, bäst att passa på när orken bjuder till.
Målet var ett stort krondike bortom bäcken en bit ifrån
huset. Där såg jag för en tid sedan ett helt gäng med
praktfulla kaveldun och lika fina var de nu när jag kom
fram till dem i den tidiga morgonen. Plockade med mig en
knippa hem för att sätta i stor urna jag har i det yttre
rummet till kontoret. Var bara tvungen att doppa dem
i "mjölklack" först, då behåller de sin chokladfärgade
cigarr. Gillar de där växterna, kan stå hur länge som helst
när man doppat dem i lacken, utan risk för krevader. Den
som en gång haft ett explodernade kaveldun inne gör gärna
inte om det... ja tar in dem alltså. För skojigare kan man
nog ha än att behöva städa bort de tusentals små
fallskärmsliknande vippor som en explosion medför, med små
små hullingar också.

Annars är jag smått irriterad, ögonen strular igen, och det
retar mig alldeles gräsligt. Att jag ännu inte orkar så
mycket det är helt okey, men att jag INTE kan se vad jag
INTE orkar, det är vansinnigt frustrerande. Antar att det
handlar om en tidsfråga igen, tills det lugnar ner sig och
alla slemhinnor uppför sig som folk. Som om nu det skulle
vara något att "stå" efter. Ja, att de skall vara
som "folk". Föredrar nog att de är sig själva.

I går eftermiddag hade jag en hel del vänner hemma. Alla de
som brukat samlas i någons hem under Gudmodern, den vänas
ledning, vi sågs nu ordentligt för första gången sedan hon
avled. En kort stund kändes det främmande och jag såg
automatsikt flera gånger mot dörren, som om hon skulle in
som vanligt i rummet. Men vi hade många trådar att ta upp
och snart kändes det bara fint i deras sällskap. Jag har
saknat dem.

Vad vi talade om? Tja, konsten att sätta om en blomma eller
köpa mjölk innan den tar slut. Om jag skojar? Inte alls.
Men för ärlighetens skulle kan jag ju tala om att vi
använde ovanstående som jämförelseobjekt när det gäller vår
misshushållning av oss själva. De flesta av oss har krukor
med blommor utplacerade här och var i våra hem. När de
börjar se ledsna ut och slokande hänger, antingen vattnar
vi, gödslar, eller planterar om i ny jord. Men när
människor i vår omgivning eller vi själva i viss mån hänger
mede huvudet och slokande axlar, säger vi ofta "ryck upp
dig lite, det går över, eller tiden läker alla sår".
Särskilt om vi tycker att det pågått för länge. Ja mätt med
våra ögon sett alltså. Då är det inget prat om att gödsla
ellr "plantera" om inte. Vi slarvar överhuvudtaget med
omvårdnaden av våra själar Dagboken min.

Flera gånger om dagen kan vi köra in huvudet i kylen och se
vad som fattas eller börjar bli dåligt med så att det kan
skaffas hem INNAN det tar helt slut. Men hur gör vi då när
vi känner att vi börjar må dåligt. Inte säger vi "stopp"
inte, "jag lugnar ner mig nu så jag inte går i däck
alldeles". Vi tillåter oss alltså att ta helt slut och gör
inte ett dugg för att varken spara på den inre energin
eller försöka lagra upp mer innan den sinar helt. Märkliga
fenomen det där Dagboken, tycker du inte? Och tänker du dra
någon parallell till mig så är jag inte mottaglig för det
ikväll, för de senaste dagarna har jag varit osedvanligt
snäll mot mig själv. Tänker inte berätta att jag inte haft
så stort valutbud. Sartre sa en gång att "människan, hon är
ingenting annat än vad hon själv väljer att göra sig till".
men å andra sidan sa Dalai Lama att man bör vara "självisk
med förstånd".

Av två onda ting, väljer man det minst onda, eller
åtminstone det ena... ont eller gott, det vet man ju inte
förrän efteråt. Fast å andra sidan skulle det antagligen
vara bra tråkigt om man hade en facit i handen innan man
gjorde sitt val, oavsett vad det gått ut på. För övrigt
kära Dagbok, är jag inne i period då jag tycker sämre om
mig själv och umgås så lite jag kan med mig. :-)




Ad: