Kattan

Kattans
2003-02-23 20:01:50 (UTC)

Väntan på våren

Det är allt något speciellt med den här årstiden Dagboken
min, förväntans tid. Det är inte bara naturen som föds på
nytt, även vi människor tycks ruska på oss och känna att
det är dags att börja leva igen. Trots att vi inte sover
bort vintern i ett ide beter vi oss ändå som om våren var
någonting nyupptäckt. Det återvändande ljuset öppnar våra
ögon och vi spanar ihärdigt efter "tecnen". Våren kan i sig
liknas vid ett människoliv. Ena dagen kan skapa förväntan,
för att nästa svika oss. Hur många gånger som helst.
Påfrestande är det och tär på det där som åtminstone jag är
så klent begåvad med, tålamodet. Och ändå vet vi att det
kommer en vår, blir en sommar. Tider när livet utvecklas,
kärleken vaknar till liv igen och stordåd kan uträttas. Det
är den tid då vi förväntar oss nya upplevelser.

Men i morse, då var det allt långt ifrån den där tiden.
Frost. Vitpudrad värld. Ett snölakan. Det var -5 när jag
steg upp med den sol som inte orkade upp i dag. Sällskap
hade jag av skatornas milda småprat, tycker om det ljudet.
Ett trivsamt sällskap på väg till morgonens dusch.

Kajorna, bygdens fetaste, bildar inte längre något partitur
på telefontrådarna. Nej, efter gratisluncher under hela
vintern nere vid sädesmagasinet, ser de mer ut som ett gäng
pösmagade mumsmums där de har jämt göra att hålla sig kvar
på trådarna, ivrigt pratandes om dagens schema antagligen.

Har nog berättat det tidigare kanske, men jag har alltid
levt i den villfarelsen att fåglar, de äter inte mer än de
har behov av för att hålla sin energistatus. Men jag antar
att de här kajorna, de har inte läst samma böcker som jag,
för feta det är de.

På förmiddagen tog jag en runda i trädgården. Ville kika
under snötäcket om det syntes spår efter de lökar jag satte
i höstas. En höst som det var så oändligt länge sedan det
var att jag glömt vilka lökar jag satte och var. Men de
vilar nog ännu, och inga spår efter sorken syntes. Jag har
några bergenia planterade där berget bildar gräns ner mot
den första avsatsen till vattnet. Och i dag låg de helt
slaka, nedslagna och kraftlöst gråaktiga mot snön. Det såg
ut som om något hade kört över hela beståndet. Kanske en
nattlig vintermassaker av bistra vindar.

Det är svårt att tro att dessa bedrövade, utslagna växter
skall kunna börja leva igen. Men så en dag, har bladen
gjort det med spänstig kraft. Varje stort runt blad liknar
ett pingisracket, pekar styvt och kraftfullt uppåt. Ställer
sig tillrätta för att kunna ta emot det livgivande ljuset
och den lilla värme som kanske kommer under den nya dagen.
Färgen blir helt förändrad. Friskt mörkgröna, blänkande och
skimrande. De får glansdagrar. varje cell i växtvävnaden
fylls med saft och den torra bladhuden spänns ut. Ungdomen
är tillbaka, döden är övervunnen. Förunderligt hur naturen
kan anpassa sig. Bara tänk om vi människor också kunde ha
lite av den begåvningen?

Min helg har varit lugn. Ung släkting tillbaka i stadens
larm och brus och mannen utan ångervecka, skjutsad till
Arlanda i dag för vidare färd ut i världen under några
dagar. Eftermiddagen tillbringade jag med Leo, mannen med
det gyllene håret. Han pratade, jag lyssnade. Det är inte
alltid jag har behov av att höra min egen röst kära Dagbok.
Jag mår ibland bättre av att höra dess tystnad. Det är
också en avkoppling att lyssna till andra. Höra deras
tankar och funderingar utan krav på att kunna ge några
svar. Faktum är att jag inte minns om jag levererade mer än
tiotalet meningar under timmarna tillsammans. Det är en
gåva med den typen av nära vänskap. En kravlös sådan. Men
än större är nog ändå gåvan att känna trygghet i en annan
människas närvaro. Få vara den man är. Så länge har vi känt
varandra att en dialog inte alltid är nödvändig och jag vet
att han ändå så väl visste hur mitt inre mådde.


När flöjten tystnade

Handen som alltid höll min,
försvann om natten,
och en tystnad förblev.
Hela helheten blev halv,
och dagarna som natt
blev gråa och kalla.

Till den floden under ditt fönster
har jag bidragit med en sjö,
av min sorg och min längtan,
för förlåtelse och förstånd.

I sinnet har jag drivits till galenskap
och hungrat för den dåtid,
flytandes på ett nuet utan
räckhåll av någon framtid.

Famnen som alltid fanns där för mig,
försvann en morgon och lät aldrig dagen gry.
Hela hjärtat föll i spillror,
och allt därefter blev
meningslöst och trist.

Carla-Joyce Dengo







Ad: