Kattan

Kattans
2003-02-03 11:57:35 (UTC)

Han är här igen - Februus

Och med sig hade han stormiga vindar, den gode februari.
Det blåser rejält, ett sådant där typiskt "ligga-på-sängen-
och-läsa-god-bok-väder" tillsammans med en påse geléhallon
under varm, gosig pläd. Men, det är måndag och pläden den
får allt vänta en stund eller två! Narvindarna sveper runt
husknuten och inte ens mina hundar vill ta en sväng. Tyckte
antagligen att det var tillräckligt när vi hämtade
tidningarna vid postlådan i gryningen. Det blåste så rejält
att bakom mig syntes inga spår i snön, de suddades ut så
fort jag lyfte fötterna från marken. Om jag nu var lagd åt
det filosofiska hållet idag, så hade jag uppfattat det som
ett tecken. Men nu är jag inte det, snarare det mer
praktiska.

I helgen påbörjade jag ommålning av kontorets rum. Det
finns inget bättre knep för att hålla demoner stångna än
att jobba, visste du det Dagboken min? "Man" tröttar ut dem
helt enkelt, ger dem inte en chans att sticka upp sina fula
trynen. Dessutom är det kul att göra om, även om det ena
leder till det andra. Mer jobb alltså. Skräp samma, en
ansiktslyftning därinne var välbehövlig. Stölden av datorer
och annat har en hel del gott med sig i spåren. Bl.a
påmindes jag om tiden före datorn. Jag klarade mig då, och
klarar det igen om så vore. De gamla vackra handvänliga
pennorna används alldeles för lite numer iom datorns intåg.
Dessutom fick jag en välbehövlig rensning bland allt
sparat. Kanske en fingervisning om att det är dags att
börja om på ny "kula", med avstamp från en annan grund.

Ett faktum är att vi blivit så bortskämda, tar så mycket
för självklart att en och annan påminnelse om det
förgängliga t o m kan vara nyttig. Brukar tänka på det när
vi har strömavbrott. Temperaturen sjunker och vattnet
sinar. Lite som att gå tillbaka till tiden före elen,
rinnande vatten, inomhustoa. Inbillar mig att jag kommer i
bättre samklang med naturen på det viset. När jag bodde i
stán var allt så självklart, bara att trycka på knappar och
öppna kranar och tjillevippen så fanns alla moderna
bekvämligheter där. Vid strömavbrotten tvingas man tänka
och disponera om sin tid på ett helt annat sätt. Tänka
före, innan något händer. Skulle vi nog må bra av lite
till "mans och kvinns".

Det jag saknade allra mest när datorerna försvann från
kontoret var att jag inte kunde hålla kontakt med dem jag
lärt känna via nätet och till vilka jag inte har personlig
adress. Just det där att titta in till deras hemsidor när
jag anslutit mig till nätet, se hur de har det, känna in
dem, vara i deras "närhet" en stund. Eller att kunna skicka
ett kort eller mail för att höra hur de har det. Det var
allt lite sorgset. Men nu har det mesta rett upp sig. Snart
slipper jag den här lånade datorn. De nya kommer i veckan.
Och förresten, det bästa med att känna sig sorgsen
stundtals är ändå att man får lära sig nya saker... både om
världen, livet och sig själv.

Annars mår jag ganska hyfsat Dagboken min, de värsta
skakningarna har lagt sig och jag klarar tom en rågad kopp
välling utan att spilla. Koppen förresten, den är alldeles
ny... ja eller gammal. Jag köpte den på en auktion för en
tid sedan och redan har den blivit en favorit. Klart
handvänlig. Det gör inte saken sämre att den är vacker att
titta på heller. Om jag hinner åker jag iväg till en mindre
auktion ikväll. Det ropas ut terriner och jag är sugen på
några nya. Använder dem som ytterkrukor till blommor, vilet
min svärmor alltid ansåg var helgerån. Själv tycker jag nog
att de är bättre att prylar används än står och samlar damm
till ringa glädje för någon. Terrinerna, de skapar historia
i mina fönster, det kan aldrig moderna köpekrukor göra.

För övrigt fortsätter stormen att rasa utanför mina fönster
oavsett vad jag tycker om den, ganska så charmigt
egentligen. Menar, att vi inte kan styra och ställa med
allt, vi människor. Allt skulle antagligen vara bra
stereotypt om det fungerade på det viset. Tror du inte att
det är så kära Dagbok?




Ad: