Kattan

Kattans
2003-01-30 09:26:45 (UTC)

Ljuset återvänder

I tidiga morgonen när vi gick ner för att vittja postlådan,
anade jag vårens återkomst. Naturligtvis, Dagboken min, har
den funnits där hela tiden, så fungerar naturen, men det är
allt så att somliga dagar är det enklare att tyda alla
tecken naturen visar upp. Jag sov gott i natt, kanske för
att jag helt enkelt enkelt förlorade slaget mot hjärnan.
Själv ville jag uträtta lite mer innan jag boade in mig i
sovrummet, men hjärnan den hade bestämt sig för att det var
dags för vila. Förnuftigt av den. Har du förresten tänkt på
så många gånger kropp och själ har en envig om vem av dem
som skall bestämma?

Ljuset, det återvänder nu och himmelen lyfte sig över sjön
och fylldes med solljus. Jag såg en en större fågel, kanske
var det en duvhök på irrfärder, som jagade en talgoxe i
väldiga svängar kring magasinen och de ännu vintersovande
äppelträden bortom den närmsta hagen. Så tätt efter sitt
offer att de tycktes sammanlänkande. En stund stod jag och
såg på dem medan jag automatiskt höll tummarna för den
mindre fågeln. Till vad nytta? Jag följde ju egentligen
enbart naturens egen cykel, kretsloppet. De större äter de
mindre. Men på något vis kanske det hjälpte, de där hårt
hållna tummarna, för talgoxen, den räddade sig genom att
flyga upp i den trånga öppningen för vällingklockan. Den
som sitter vid portlidret. Det kändes fint och jag andades
ut. Det var inte riktigt läge för att följa ett drama med
brådstörtat slut, inte den här gången.

Har du tänkt på en sak till? Ofta när tillvaron är
turbulent, snurrar på värre än den värsta centrifug, så
ofta man då kommer att tänka på redan myntade uttryck? Jag
gör det i alla fall. I sena kvällen igår när jag beskådade
allt virrvarr av det påbörjade arbetet med alla
kabelomdragningar på kontoret kom jag att tänka på
strofen, "Jag går omkring här i mitt Pompeji av ruiner...",
varför, det vet jag inte. Kanske för att mitt kontor för
närvarande inte är mitt. Det tillhör hantverkarna, duktiga
sådana, som nu försöker bringa lite ordning och reda bland
allt trassel för att få allt att fungera igen. Jag tror
faktiskt att jag skall passa på att byta färg därinne. Det
är nog dags att övergå till en annan. Ge rummet den nya
kostym den vuxit i. Särskilt med tanke på att jag själv
idag är en annan människa än den jag var igår eller före
jul eller...

Ibland undrar jag faktiskt om vi inte har mer gemensamt med
kräftdjuren än vad vetenskapen funnit ut. Eller så kanske
de missat det. För varje gång det händer oss något, något
vi i förstone inte tror oss om att kunna hantera och vi
ändå tar itu med det, så blir vårt skal lite hårdare, tål
ännu fler stötar. Hummern, han växer ju genom att ömsa
skal. För varje gång den kränger av sig sitt hårda
skyddspanasar blir den oskyddad och försvarslös tills ett
nytt har bildats. Så är det många gånger med oss människor
också. När vi som minsta anar det, eller är det helt enkelt
när vi är som mest oskyddade, så händer något som gör att
vi önskar att vårt skal varit betydligt hårdare, kunnat stå
emot det som drabbar oss lite bättre. Må vara som det är
med det och förresten, vilken vetenskapsman skulle hålla
med mig?

Jag kommer inte att sakna januari så särskilt. Månaden har
verkligen gjort sitt bästa för att försöka pressa in
en "rund människa i ett fyrkantigt hål". Nu talar jag
symbolik kära Dagbok, ingenting annat. Och det säger sig ju
självt att enda möjligeheten att lyckas med det
konststycket, det är att personen blir fyrkantig själv,
deformeras. Och vet du, det kan jag bara inte gå med på. Så
det blir nog allt så att jag tar och knallar över till
februari lika trotsigt enveten som vanligt, hur fylld av
skärvor den vägen än är, så är det ändå en väg som leder
framåt och just den vägen är den enda tänkbara. Så är det
allt Dagboken min.

För vårt liv är en fläkt
en saga, en dröm...
En droppe som faller
i tidernas ström.
Den skimrar i regnbågens
färg en minut.
Men brister och faller
och drömmen tar slut...

Och vad gjorde vi under tiden?




Ad: