Kattan

Kattans
2002-12-10 22:35:37 (UTC)

Frostiga dagar

Det händer när jag sitter på kontoret att jag lyfter
blicken och låter den följa livet utanför ett av fönstrena.
De senaste dagarna har det känts som att befinna sig i en
sagobok, särskilt om den handlade om barndomens tomtar och
troll. Frostnupet är landskapet, stilla. Det finns inte ett
barr eller löv som inte är täckt av en tunn hinna frost.
Månne fryser de därunder? Skönheten i landskapet kan nästan
få mig att känna en viss övermättnad. Som att drabbas av
vaneseende och "optisk lättja". Jag är helt enkelt så van
vid att det är så vackert därutanför i naturen att jag
stundtals inte ser skönheten i den. Det är illa!

För några dagar sedan när kylan kom smygande satte jag upp
ett antal kärvar och talgbollar till småfåglarna vid alla
grindstolpar till hundarnas rastgård. Förträffliga ställen
att ha dem på, för var jag än går i huset kan jag kika ut
och se en kärve full av småfåglar. Mesar och sparvar var
först, som vanligt. Men det är ett hoppfullt tecken att de
inte kom direkt. Ja, enligt gammal folktro. Kommer de för
snabbt och kastar sig över maten betyder det att det är
nödår att vänta. Det allra värsta som kunde hända var om en
kärve blåste av stången, då stundade onda tider. Tur är det
att alla gamla myter inte får leva kvar, annars skulle jag
haft onda tider jämt och så är det ju inte. Menar, redan
första dagen blåste två av kärvarna ned. Vindarna var hårda
och jag hade satt fast dem för dåligt.

Förresten när jag är inne på det här med gammal folktro kan
jag berätta att våra mistlar kom idag. De vi får från
vänner söderöver. En tradition. Nåväl, under misteln skall
man ju stjäla sig en kyss eller två. Men visste du Dagboken
min, att tidigare var den enbart till för att skydda huset
mot olycka. Därför satte man upp den, gärna i taket. Men
som med så mycket glöms ursprungen bort.

I tidiga morgonen innan dagens arbete börjat tog jag in ett
antal äpplen från kallförrådet, där de legat som vackra
gula och röda små solar, invirade till hälften i
silkespapper. Ett år tog jag tidningspapper och la dem i,
men det gör jag aldrig om. Maken till trycksvärta överallt
i frukterna, saften drar den till sig. Nå, jag lyfte
stearinet ur ett värmeljus, gjorde ett avtryck i ett antal
äpplen med det, karvade ur fruktkött och stoppade sedan i
stearinet i sin hållare igen och ner i äpplet. Alldeles
förträffliga ljuslyktor som ger en underbar doft när man
tänder ljuset. Vackrast blir de stora röda äpplena. Man får
akta sig så man inte skär ur för mycket, värmeljuset ska
bara precis få rum. Vill man plocka in julen lite tidigare,
kan man kanta runt värmeljuset med nejlikor. En alldels
förträfflig julbordsprydnand förresten.

Under förmiddagen fick de här julljusäpplena stå i ena
fönstret, fem stycken på rad, inne på kontoret medan det
långsamt förvandlades till en filial till Centralstation.
Ett sådant spring var det. Kan du förstå Dagboken min, hur
det kommer sig att när någon ringer, knackar på dörren etc,
ser eller hör att man är upptagen då ändå frågar: "Är du
upptagen? Jag skulle bara...det tar bara en minut etc". Vet
du, jag har aldrig varit med om att alla dessa "ska bara",
är avhandlade på en minut. Ibland är jag riktigt duktig,
lyssnar tålmodigt, noterar tidens gång, men avbryter inte.
Andra gånger blir jag snabbt frustrerad och förundras över
att andras tid tycks vara viktigare än de anser min vara
eftersom de både kan stå, eller sitta kvar och prata hur
länge som helst om jag inte avbryter dem. Och hur gör man
det, snyggt och prydligt?

Det har varit ett antal sena nätter för jag vill så
förtvivlat gärna hinna gå igenom Gudmodern den vänas alla
papper. Med lite god vilja tycker jag nog att travarna
krymper. Men ibland känner jag mig allt lite splittrad för
det är ju även annat som också kräver sitt. Då handlar det
om att proritera, sedan får man omprioritera
prioriteringarna! Lät det krångligt så är det ingenting mot
vad det är. Samtidigt som det känns så skönt att få det
gjort, gör det stundtals så ont i själen att jag måste
släppa det för stunden. Det är som att gå hennes stigar
genom livet. Vandra bakåt i tiden iklädd hennes skepnad. Se
genom hennes ögon, lyssna via hennes öron. Andra stunder
blir jag så fascinerad av det jag läser att jag glömmer
varför jag går igenom alla papper. Men alltid när jag
kommer till de sista sidorna i de olika tjocka hopbuntade
mapparna, böckerna, anteckningarna etc, så minns jag. Jag
håller ju på att avsluta ett av livets egna kapitel.




Ad: