riotdisco

tear collector
2002-11-29 23:16:27 (UTC)

ett litet hoppfullt inlägg från sofie.

efter att ha gjort allt för att slippa gå til inger i ca
två til tre veckor så gick jag dit idag.jag var lixom
tvungen och det fanns inga chanser i världen at jag skulle
kunnat slippa det.jag gick dit för att säga hejdå.

jag var dönervös och nervositeten satt i huvudet och i
magen och resterande delar i kroppen.det känndes som det
hade blivigt en jätte stor grej av hela saken efter som hon
vid uprepade tillfällen har sagt till mamma att hon är så
orolig och bekymmrad över mej och vise versa.
det känns inte bra när en psykolog säger att den är
bekymmrad över en och att det är som om hela en själv
håller på att tyna bort.inget är lätt just nu.

men när jag väl gick dit så var det rätt mysigt och jag
insåg snabbt hur mycket jag hade saknat henne.hon sa det
att vist är det okej att vi säger hejdå men att det känndes
inte alls bra,som om hon var halvklar med mej och jag sa
inget men jag kunde inget annat än att tyst bara sitta och
hålla med.visserligen ska verksamheten;fatima ungdomsgrupp
läggas ner men hon är villig att fortsätta med mej (och ett
antal andra).men då måste det bli mer rutin på besöken och
att jag måste vara modigare och mer villig att ge mer.
att jag måste kämpa.

jag som hela tiden har sagt att man måste ha med sej "hela
sej själv,man måste vara mentalt och psykiskt fullständig
för att lyckas" och innerst inne vet jag att jag är inte
fullständig om jag blundar från allting nu.om jag lämnar
vissa bitar kvar på vägen så kommer jag ändå stöta på dem i
senare skeende.så varför ska inte jag sofie andersson kunna
försöka resa mej nårgorlunda upp i denna motvind som jag
står i just nu för att kämpa för ett bättre mående,ett
bättre liv för att senare komma rakryggad ut ur stormen för
att senare se hur jag har växt av alla dessa motgångar.

jag har höga mål och stora krav på mej själv.
min intution har alltid talat till mej om framgång och
fullständig lycka på längre sikt.mina samveten talar till
mej som en öppen bok om rätt och fel och mina känslor är
också väldigt tydliga, för jag är en person fullt laddad
med mycket känslor och jag är aldrig sen med att tyda
dem.jag känner hela mej själv och det är det jag behöver ha
med mej.men det är det på senare tid som har hänt med mej
som har tärt och tär mej ner.det är det som jag msåte ta
itu med.för att sen kunna möta andra och mej själv med
hakan uppe i vädret.jag vill kunna se mej själv i spegeln
och stirra in i mina ögon utan att se den sorg och ångest
och livlöshet som jag nu ser.för visst finns glimten där
ibland.men det är sällan.mina skratt har ingen botten mina
tårar har inget handfast fäste.inget är abstrakt.
jo någonstanns djupt där inne finns nått att arbeta med,det
är bara det att jag är så vansingt rädd för att ta tag i
det.men nu är det kanske dags att vara lite modig?

den här texten låter ju väldigt hoppfull och man kan tyda
en gnutta ljus någonstanns bland all sörja.jag är som en
berg och dalbana i humör och känslor.upp o ner nero upp.
men just nu vandrar karusellen bara neråt neråt och ännu
mera ner under ytan.saken är den att jag vet att jag inte
vill må som jag gör nu och ännu mer att:jag vill leva,jag
vill ha kul och jag vill vara glad.jag vill vara lycklig
och jag vill känna att jag har rätt att vara ledsen,rätt
att vara jag.ni har misstokat eller dömt mej fel och orätt
anser jag om ni tycker att jag är belastande och jobbig.

jag vill och jag ska bli lycklig-där har vi någonting
handfast att ta tag i och stå på mitt i denna jordbävning
av tomhet och kaos.




Ad: