BadBadBad

Trasdockans Dagbok
2002-09-17 20:56:47 (UTC)

020913

Fre 13 sep 21:48


..†..Det är INTE sant..†..
[10:57] [KOLLA-inlägg]
Jag kommer att åka hem idag.Är orolig för hur jag ska
klara det. Eller snarare livrädd! Ska snart på möte uppe i
Sthlm.Ingen lust till nåt...


18.12
Det är sant... men det får INTE vara sant....
Idag...efter 2 par dagars väntan på min ansvarige doktor
så fick jag träffa henne....Och hon sa att hon inte ville
ändra något i min medicinering... inte utan att få hela
ansvaret för mig... Å jag som faller ner än djupare...
Allt för att jag är skriven i Sthlm, bor här nere &
remissen som skickats för 2-3 veckor sedan försvunnit
någonstans... as usual...
Och jag blir inte arg... allt jag blir är ledsen.. och
uppgiven....

Innan jag skulle åka iväg på mötet till Sthlm (disktrasan
skulle hämta mig) så ville jag säga hej då till en flicka
där... Knackade på dörren... tittade in.. ingen flicka där
inte.....
Så jag går å frågar personalen efter flickan... Hon är på
arbetsterapin...
Ok...jag ville bara säga hej då...
-Jasså ska du bli utskriven?
Jag med mitt vanliga apatiska sätt svarar Ja.
-Men va kul för dig!!

En annan person frågade mig vad jag skulle göra nu,när jag
hade blivit utskriven....
”Försöka överleva”
-Är det så ditt liv ser ut?
Jag nickar å känner hur mina tårar väller upp, å beger mig
fort därifrån in i rökrummet, försöker få mig att sluta
gråta...

På mötet.... försenade men inte mer än en minut... Jag
avtrubbad... reagerar endast ibland... men nu har jag en
lägenhet......... i Brandbergen.... jag fick titta på den
en snabbis för att diskfittrasan var så jävla stressad..
men jag gillar den...
Dock så känns det för mig... som att det kanske inte
spelar någon roll.. Jag har inget inflyttningsdatum eller
något....
Men jag vet juh inte om jag kommer överleva tiden fram
tills dess....

Jag hotar inte... allt jag gör är att försöka förklara hur
svårt jag har det just nu...


Jag var just å handlade 4 pkt cigg för mina sista
pengar... eller jag har 3 kr kvar.. på hemvägen stöter jag
på en annan flicka..hon vinkar.. jag tyckte jag kände igen
henne, men ville inte göra bort mig...vi pratade... å hon
är så fin... Jag ska försöka komma ut å fika med dem här 2
flickorna på Söndag...
Ha så mycket socialt liv som jag klarar av.. å hon sa; Du
ser helt slut ut...
-Ja, jag har inte ätit något... Jag kan bara inte ta mig
för nåt...
Jag satte på en skiva musik... Guns N Roses (har aldrig
lyssnat på den skivan innan, tänkte att jag kunde variera
mig från Rammstein å Twin Peaks begravningsversionen)...
Den är inte bra... men jag orkar inte byta eller stänga
av...


Ett badkar... en flicka... tända ljus... .ett rakblad... å
vatten som förvandlas från det transparenta till det
röda....
FAN HELLER att jag tänker ge upp livet... men kan de inte
hjälpa mig... på något vis..så får jag ta till den enda
hjälpa jag känner till....

19.41
Försöker få tag i mobila teamet... upptaget... försöker få
tag i jouren.. upptaget... å jag får faktiskt ur mig ett
Neeeeeeeej innan tårarna börjar rinna å jag har så jävla
ont i mina lungor....
Varför tar jag inte medicinen? Är jag så djävla störd?
Eller så övertygad om att den inte kommer hjälpa mig?

21.41
Jag fick tag i mobila teamet. Pratade med en man som jag
nu träffat alt. pratat med i telefon en sisådär 3-5 ggr.
Jag förklarade hur det var... Och han frågade hur jag
ville ha det.. Jag svarade som vanligt: Jag är
ambivalensen personifierad
Jag skulle ringa honom inom en timma för att säga vad jag
kommit fram till.. om jag skulle lägga in mig eller
inte... det har gått 1 ½ timma nu... Jag orkar inte.. Jag
har inte råd att ligga inne hursomhelst, och jag funderar
istället på att leva ett tag.... ta tåget till... ja -
någonstans.. försvinna från mitt s.k. liv å istället bege
mig dit där jag inte kände någon där jag är FRI... Å ha då
i åtanke att ”Freedom is just another word of nothing left
to loose”
Att lämna. För jag vet inte... om jag klarar.. givetvis
tänker jag kämpa...
Genom att prata ett tag med en utav flickorna på telefon
så kände jag mig iaf aningen bättre... Någon som vet hur
det är... någon som förstår ens ambivalens å en massa
annat... Men som samtidigt inte förstår att om jag faller
inatt... så kan jag falla lika långt som ner till min gode
vän döden...
Och jag är inte säker på att jag inte vill hälsa på
honom.. men kanske inte bara just nu...


Ad:1