BadBadBad

Trasdockans Dagbok
Ad 0:
Digital Ocean
Providing developers and businesses with a reliable, easy-to-use cloud computing platform of virtual servers (Droplets), object storage ( Spaces), and more.
2002-09-17 20:56:12 (UTC)

020912

Tors 12 sep 13:54


..†..Anteckningar ur den blå boken..†..
Från igår, direkt efter jag kom tillbaks till avdelningen:

Jag får helt enkelt skärpa mig. Jag har inte RÅD att gå in
i en ångestattack. Jag klarar inte av det. Hela jag skulle
slitas i stycken å rovdjuret skulle riva sönder allt i min
väg. Å jag önskar såväl att det fanns en annan utväg än
den enda jag ser nu. Jag hoppas att jag delvis kan få
hjälp här, men det känns som att ingen kommer att förstå.
Den totala apatin, likgiltigheten inför allt - mat,
hygien, räkningar - ja, you name it.
Å sen det där svarta hålet som plötsligt öppnar sig under
mina fötter å släpper ner mig i ett ändlöst jävla hål.
Och det enda som kan få mig ur detta är att STÄNGA AV
STÄNGA AV.. Å jag kan inte fortsätta stänga av mig själv,
det gör bara nästa attack än värre.
Å just nu - i denna skrivandes stund - så vill jag inte
komma till punkten då jag tar mitt liv.. jag vill inte..
på något vis måste jag orka kämpa, men här känner jag
ingen... ...OK, jag får ta itu med det här..Måste, Måste,
Måste .. för att få dem att förstå.

____________________________________
*röker å pratar med 2 andra tjejer i rökrummet om vem som
kan vara bra att prata med om man mår dåligt, givetvis
befinner vi oss mitt i skiftbytet*
____________________________________


There´s noone.... noone at all..... Och jag vet inte om
jag klarar av detta ensam. Jag har tagit min medicin men
som vanligt helt meningslöst... Mitt liv får inte sluta -
inte efter alla dessa år då jag kämpat.
Snälla - se mig - se inte bara det yttre. Å säg inte att
jag ska släppa lös vilddjuret. Då kommer ni bara finna mig
död....
Vill bara skrika just nu..... allt är tyst, man hör bara
mina flämtningar efter luft å mina lungor är på väg att
sprängas..
Jag vill bara slå sönder hela världen.. allt i min väg..
Låta mig sjäv ve ensam kvar där ingenting längre finns....

-MAMMA!!!!!!!!!!!!
Varför kan du inte hjälpa mig?

JAG ÄR RÄDD

________________________________________
*efter detta lägger jag mig ner å sover... den enda
medicin som funkar på mig är sådan antipsykos som gör en
dödstrött*
________________________________________


07.21
Jag drömde så skumt inatt... Allting började med att jag
stod på ett sorts tak till en byggnad. Ungefär en 3-4
meter bakom mig stod en man som jag visste var skötare.
Han stod där för att hindra mig från att hoppa från taket.
Själv står jag intill husväggen å försöker få kontakt med
en gammal terapeut jag haft min nuvarande samtalskontakt
(Disktrasan).
Men dem vägrade öppna fönstret å släppa in mig.
I rummet dem var i var det en dörr till ytterligare ett
rum där det stod 2 läkare. Efter det att alla fyra hade
diskuterat klart så släppte dem in mig genom fönstret.
Jag börjar genast gorma å skälla på dem.
Givetvis hade dem inga svar att ge mig, å jag rusar ut
från rummet för att sedan sakta ner till gående takt.
Långt bakom mig så står dem där ”allihopa” å säger;
-Nu går du tillbaks till avdelningen.

Å fastän jag vet att jag borde svara ja oavsett mina
avsikter så kan jag inte göra det - utan säger nej varenda
gång dem upprepar att jag ska gå dit.
Skötaren börjar jaga mig, återigen springer jag.
Jag kommer till ett stort trapphus. Trapporna är breda &
vita, ungefär som i en skola, fastän den här har flertalet
våningar. Jag räknar dem till 7 eller 8.
Åh jag vet att om jag inte slutar jagas så måste jag
hoppa, å jag vill inte dö - men dem kommer tvinga mig.
Skötaren hinner ikapp mig å jag ser att på hans ärmar har
han såna här ”automatfoton” (4 stycken i rad ni vet) och
på varenda bild är det en liten svartvit bebis...

_______________________
SLUT PÅ DRÖMMEN
_______________________


13.50
Tyvärr vänner så måste jag ordna med en massa annat... jag
kommer komma online sen igen....


Ad:1
Want some cocktail tips? Try some drinks recipes over here