BadBadBad

Trasdockans Dagbok
Ad 0:
https://monometric.io/ - Modern SaaS monitoring for your servers, cloud and services
2002-09-17 20:50:10 (UTC)

020902

Mån 2 sep 21:42


..†..Åh hela världen blundade..†..
12.05
Näe, jag grinar inte för att jag just hade sönder min
bredbandskabel eller för att allt alltid skall
djävlas...jag gör det nog för att jag är övertrött å ....
är lika ensam som vanligt... å det spelar ingen roll om
det skulle komma någon... för då skulle jag få sån panik
för att dem var där, för då är jag tvungen att ingenting
visa....
Har inga piller å ta heller... ska hämta i em... näe... Nu
ska jag inte sitta å skriva mer tråk utan fortsätta
bygga...


20.52
Givetvis givetvis... Jag hade ställt mobilen på ringning,
skulle bara vila ryggen lite (den gör fortfarande lite ont
efter fallet när jag är uppe för mkt - samma sak om jag
går mkt så får jag ont i höften/bäckenet å börjar
halta)... å jag somnar å sover trots att telefonen står på
väckning, dem har ringt från psyk 2 ggr å min mamma har
ringt 2 ggr... Snacka om klubbad oxe... men jag har iaf
fått medicin.... mobila teamet var här nyss å
lämnade... ”Är du ledsen”.. ’aah..men det är vanligt’
svarar jag.. .som tjurar som värsta


21.25
Ooops....fick telefon.... mycket snacka blir det.... Iaf..
Nu ska jag ta ett litet utdrag igen ur brev som jag
skrivit... kommentarer behövs inte lämnas öht... jag vill
bara skriva av mig - det är det som lättar & det jag
skriver om är ingenting som idag berör mig särskilt
mycket.... Ok, dags å sluta babbla å gå till action
istället:
Eller förresten;

Jag vill bara VARNA att en del kanske inte vill läsa det
som kommer hädanefter... det är stötande eller vad man ska
kalla det.. en del kan reagera på det... så nu är du
varnad - så skyll inte på mig nu *morra*


Jag är öppen... (å egon i det här fallet men det är väl
ok ;)..Detta hade jag tänkt skriva i förra brevet, men jag
gjorde inte det för jag kände att jag vill inte kasta all
dynga på en gång... ska juh spridas lite ;)
Iaf...när jag då började må dåligt... riktigt dåligt å
skada mig å så, då var jag 11 år... Då tänkte jag ofta på
en sak som hände mig när jag var liten.... 5 år...
Jag hade en bästa vän som hette *Lisa.... Hon kom från
[censur]... vi lekte jämt tillsammans på dagis å så en del
på kvällarna... en kväll så ringde jag på dörren... os av
utländsk mat möter mig å det luktar alltid ’konstigt’
hemma hos dem... Iaf så frågar jag om *Lisa är hemma...
-Nej, men hon kommer närsomhelst för vi ska äta mat så du
kan vänta så länge...
Så jag satt i vardagsrummet å tittade på tv minns jag...
Jag får starka obehagskänslor när han sätter sig bredvid
mig, han vill att jag ska sitta i knät på honom..
Iaf så hade jag kjol på mig..jag minns t.o.m. vilken
kjol.. den turkosa med volanger (80-talet du vet)... å han
drar upp den, drar mina trosor åt sidan å fingrar på
mig... han frågar vad det heter på svenska (eftersom dem
är relativt nyinvandrade)... Jag sitter som förstenad å
tittar på tv:n, där allt som visas är en testbild... Åh
efter mycket om å men så tar jag ordet i min mun
-Slida
Jag vet inte hur jag kunde veta att det hette slida för
det kallade vi det inte för hemma.... å ordet var
smutsigt... å på något vis lyckas jag ta mig hemifrån
honom.... *Lisa kom aldrig hem....
Men jag sprang hem... jag sprang som jag aldrig hade
sprungit i hela mitt liv.... Där var mitt hus, väl hemma
var det första jag gjorde var att gå in på ’lilla
toaletten’... Där hade vi en bidé...å jag tvättade mig å
tvättade mig... jag blev aldrig ren...
Jag minns att min storesyrra kom å undrade varför jag var
så länge inne på toa....
Så småningom gav jag upp...
Jag gick ut...å där sitter min familj å tittar på tv.. SOM
OM INGENTING HADE HÄNT!!

Givetvis kunde dem inte veta.... men jag minns att jag
stod i öppningen till vardagsrummet å bara såg på dem...
dem var precis som vanligt...

Jag var bara en gång till hemma hos *Lisa... jag vågade
inte gå dit.... jag minns bara testbilden på tvn å
glasbordet framför soffan... allting annat är som
bortblåst ur huvudet förutom en gång... när jag & *Lisa
stod å hoppade i hennes säng.. å han kommer in å jag vet
inte vad han gör... men något som skrämmer mig tydligen...
å han frågar om jag är rädd för honom... Jag svarar nej....

Alla åren efter det...minns jag ingenting utav
händelsen... det var helt förträngt... tills jag började
må dåligt.... minnet av att vi satt å tittade på ’Bullen’
å dem brukade ha en film om ett brev som kommit in till
dem varje gång... ”Och som vanligt är det ínte personen
som skrivit brevet som är med i filmen”... Det handlade om
en tjej... hon hade varit på väg hem.. men blivit insliten
i buskarna av en kille som kom på moped...
Han slet i henne samtidigt som han försökte få av sig
byxorna... men tydligen var det något som hade skrämt
honom å han försvann illa kvickt från platsen... Tjejen
som var 16 år mådde jättedåligt över detta... å min mammas
kommentar till filmen var:
-Säger hon ingenting får hon juh skylla sig själv...
Å då vaknade minnet till liv....

Men jag berättade ingenting om det förräns 2 år senare...
eftersom det faktiskt inte tog så hårt emotionellt på
mig.... jag bara tänkte att det kunde vara en orsak till
varför jag började må dåligt.. för jag mådde inte dåligt
av det....
Så jag tog upp det med en skötare jag kände förtroende för
på barnpsyk... å som 13åring har man inte så mkt
rättigheter...å dem informerade mamma, undrade huruvida
polisanmälan kunde göras å så... det kallades till ett
möte..
Min mamma å min psykolog....
-”Det var juh tur att det inte var värre än så” säger min
mamma... Å inför det känner jag faktiskt ingenting... för
så är det ofta... jag är apatisk inför andras åsikter å
meningar...

Eftersom vi flyttade i när jag precis fyllt 11 så
brevväxlade jag ett tag med några från min klass... å för
en tjej berättade jag detta... Å hon sa att jag ljög.... å
det kändes däremot som ett svek, eftersom alla visste att
hennes pappa brukade slå henne med skärp om hon inte
uppförde sig som hon skulle.... Å hela världen
blundade....
Jag berättade det för mina föräldrar... å dem gjorde
ingenting åt det....
Sån är världen idag alltså... konstant blundande... som en
struts med huvudet i sanden...

*
[Lisa heter egentligen någonting annat - jag censurerar
hennes namn & hennes hemland för att det finns människor
på lunar som vet vem hon är om jag skrev ut det]


Åh varför skriver jag nu detta i min dagbok? Helt öppet
att läsa för vem som helst?! För att jag har ett behov av
att skriva...å jag är en människa som inte tror på hysch-
pysch.... jag är öppen men skriker inte ut det inför hela
världen... texten ligger bara här.. för att någon enstaka
person ska kunna läsa... frivilligt...

Jag är inte ute efter någonting med detta...annat än å
dela med mig av mitt liv... jag vill inte ha sympati
*spott å fräs* eller något slags konstigt ”skrytande” om
att ”jag har faktiskt varit med om något ännu värre så jag
mår mycket sämre än dig eller nåt annat flängt”..

Det är inte för detta jag mår dåligt... utan för någonting
helt annat.... Och jag hoppas iaf att alla tar det för vad
det är.. bara ett stycke ur mitt liv...


Ad:1
yX Media - Monetize your website traffic with us