BadBadBad

Trasdockans Dagbok
Ad 0:
Ezoic
2002-09-17 20:44:11 (UTC)

020821

Ons 21 aug 23:19


..†.. Känslodöd ..†..
En del kanske har upptäckt att jag raderade de senaste
dagarnas inlägg..
Detta var inte för att jag tyckte dem var dåliga - annat
än rent skrivmässigt... Jag vill få fram den känslan som
jag hade... för numera har jag den inte....

Som det är nu är alla dagar likadana... jag kan inte
skilja på vad som hände igår å vad som hände idag.... jag
får kolla upp om det är tisdag, onsdag eller torsdag.
Detta gör mig inte så mycket - det är mest andra människor
det förvirrar.

Men då - för ett par dagar sen skrev jag en väldigt kort
dagbok med rubriken ’Bye’
Det var verkligen menat som ett bye oxå...
Jag hade tidigare på dagen varit och hämtat min medicin på
öppenvården och alltefter kvällen led så mådde jag
sämre... inget ovanligt i det.
Jag försökte ironisera bort det, låtsas som om det inte
fanns... Jag satt på lunar, å berättade om hur jag drog i
mig en linje... (av dessa s.k. ’lagliga drogerna’ som
finns nuförtiden).
Dessa hade ungefär lika stor effekt på mig som all annan
medicin. Jag är i stort sett opåverkbar.

Men någonstans - mitt i allt detta lunande.... så kom den
där riktiga riktiga svåra ångesten. Och jag ringer till
mobila teamet... Jag vet att jag inte kommer klara detta.
Där svarar dem att dem gått hem.... jag blir.... [tom] ..
Vaddå hem? Jouren kan inte gå hem!
Jag ville bara att någon skulle komma hem till mig, vara
vid min sida ett tag, så att jag visste att jag var i
säkerhet.
-”Det finns ingenting vi kan göra” sa rösten i andra ändan
av luren.

Jag la på.
Skrev dagboken å drog på mig mina gympadojor... Ut...
Iväg...... Ångesten slet i mig, stora stycken som
lossnade....
Det ringde på mobilen... ringde å ringde.. jag såg vem det
var men jag ville inte svara.. jag ville inte ge honom min
dödsångest....
Sen SMSade han att jag skulle svara.... Jag pratade endast
ett kort tag med honom.. han frågade om han inte kunde
ringa mig hem istället - det blev så dyrt på mobilen...
-’Jag är inte hemma’ svarar jag kort...

Jag förklarar att jag inte orkar, och att det bästa är att
vi avslutar samtalet... för att det finns inget mer att
säga. Och sen lägger jag på luren även i hans öra. (förlåt
mig - men det var bäst så).

Jag tar mig bakom stormarknaderna, upp på bron ovanför
motorvägen... tittar ner..... Sedan häver jag mig upp.....
sätter mig med benen på fel sida å känner suset när
långtradarna kör förbi.... Jag vet att de inte kan se mig,
så jag oroar mig inte.....
En bil kör upp på avfarten, förbi mig.... jag vet att
möjligheten att personen ringer snuten är stor... men jag
oroar mig inte... de kan ingenting göra.... då hoppar
jag...

Sedan ringer jag upp snutt... jag vill bara skjuta på allt
ett ögonblick... jag vill juh egentligen inte.... Jag
säger hej då till henne....
Vi har en lång lång konversation och jag säger till henne;
-’Skickar du hit snuten så hoppar jag’
Så småningom bröts hennes batteri. Jag la min mobiltelefon
på räcket för att kunna bli identifierad... Jag håller ett
krampaktigt tag om nätet med mina fingertoppar... säger
till mig själv;
Släpp taget
Lämna allt
Det är bäst såhär...

Jag låter den ena foten hänga, å nu kan jag inte hålla
emot med fingertopparna längre.....

[svart]


[ingenting]

Hårt....
Någonstans nedanför mina fötter blinkar ljusen... jag vet
inte om det är polis eller ambulans.... brottstycken av
samtal når mina öron....
’Jag är själv läkare - jag trodde det var ett djur som låg
på vägen’

’Vad heter du?’

simone


Dem frågar mig om jag blivit knuffad... Jag tror inte att
jag gråter... jag bara ligger... å framför ögonen på mig
så ser jag bilden av min kropp... med vita streck målade
runt...

’Du kan inte bara säga att det gör ont - du måste säga
vart det gör ont oxå’


det känns som om jag blöder ur ryggen


Dem nyper mig lite här å där...
’Känner du detta’

ja

Ett ansikte lutar sig över mig... Jag försöker fokusera
personens ögon å jag säger
’Låt mig vara’... ’Låt mig dö’
Jag vill gråta men eftersom mina lungor gör så ont kan jag
inte

En långtradare kör sakta förbi bakom mitt huvud....
Jag ser en massa gula ljus.. men jag vet inte varifrån dem
kommer....


En polis med ficklampa går förbi
’Vad kan det vara? 7-8 meter?’

Fram å tillbaka förs jag in i någon slags medvetslöshet...
dem klipper sönder mina kläder helt å hållet.....
’Vad kall hon är har hon legat här länge’


De sticker mig... de sticker mig alltid som idioter....

De sätter en stödkrage runt min nacke å jag hör hur någon
nere vid fotändan säger:
’Jag har frilagt ett kärl nu’
Jag känner ingenting.....


Ett Två Tre

[smärta]

De vänder mig på sidan....

[borta]


Jag körs in i ambulansen....
Jag vill bara dö... jag förstår inte varför jag är född
med sådan kronisk otur att jag inte kan...


Jag ville så gärna.. lämna allt... låta det vara den sista
natten i mitt liv.... men jag klarar mig.. givetvis...
utan ett endaste brutet ben...


Så småningom på en psykavdelning.... långt långt
senare.....
Å jag vet att nu måste jag börja om... fortsätta kämpa....
jag är inte ledsen.... inte arg... upprörd... utan det är
denna ständiga apatin....

Om jag lever eller om jag dör gör mig detsamma.... för jag
är redan död inombords.


Jag har ordnat så att min bror är ägare till hunden... Jag
har inte ångest.... jag vet bara när det är på väg... å då
tar jag min medicin som jag borde.....
Jag önskar att jag hade en vilja.... att antingen ta itu
med livet... eller att ta livet av mig... men jag har
ingen sådan... jag är så [tom]

Smärtorna - dem fysiska (eftersom dem psykiska inte
existerar mer än stundtals) börjar avta. Jag kan gå, jag
kan sitta... Jag kan allt sådant själv.. Jag har t.o.m.
kunnat börja använda min vänstra arm mer å mer...


Jag kommer att ta en promenad ikväll... bara ut dit... för
att se om jag kanse kan få känna någonting....
Och tro nu inte att det är pga medicin som jag är så död
inombords... för någon sådan har jag icke tagit...


Ad:1
https://monometric.io/ - Modern SaaS monitoring for your servers, cloud and services