Kattan

Kattans
2002-09-02 09:26:23 (UTC)

Den långsamma vägen

För så är det att allt kanske inte sker i den takt man vill
Dagboken min, och då får man lära sig att rätta stegen
efter underlaget, att gå den långsamma vägen utan
irritation. För frestas man att försöka forcera och gå
snabbare så fastnar bara fötterna och man blir ståendes. Om
detta har jag talat under augustis sista dagar, bl.a för
ett hundratal kvinnor som anmält sig för att arbeta ideellt
på olika kvinnojourer. Det ställdes många frågor i
anslutnig till det här föredraget. T.ex om varför så många
kvinnor stannar i destruktiva relationer till trots att de
misshandlas gravt. Många omöjliga att besvara, eftersom
ingenting egentligen är sant eller också är allt sant, det
handlar bara om olika teorier. Att vara kvinna innebär inte
att jag direkt förstår andra kvinnors agerande eller
tankesätt, men det kan innebära att jag har lättare att gå
genvägen till förståelse. Det viktiga är inte heller att
ständigt stå med ett stort "smörgåsbord" av förståelse och
ta emot, det viktiga är att finnas till hands, att lyssna
utan att avbryta, att vara tillgänglig och kanske kunna
leda vidare till annan hjälp och samtidigt vara beredd på
otaliga bakslag.

Våra svalor har lämnat oss. De sista satt en stund nere på
telefontråden vid allén, antar att de samtalade om bästa
färdvägen ner till sitt "fosterland". Tidigare har de setat
där i massor, bildandes nottecken till ett partitur har det
sett ut som. De få som nu satt där räckte inte ens till
inledningen. Eller kanske ville de ge oss en möjlighet att
säga "adjö" och "god resa". Lite vemodigt känns det att de
pigga flygarna inte kommer att svischa över mitt huvud var
morgon, hälsandes sitt "gomorron gomorron" var gång jag går
ut på gårdsplanen, förnöjsamt kvittrandes bara några
centimeter från mitt huvud. Men september är ju
flyktmånaden för dem precis som för så många andra
fågelarter.

Redan vid Bartolomeusnatten, den 24 augusti, den som
förresten är den första natten på vinterhalvåret, började
natttemperaturen dala rejält. Dimma och dagg på morgnarna
följde, senare sol och nästan molnfritt. Badtemperaturen
sjönk rejält men ändå efter gårdagens vassklippande badade
jag och tvättade håret i sjön. En ritual som varit möjlig
varje dag den här sommaren. September är också färgernas
månad, en önskemånad för min del.

Om torsdagen ägnades åt prat och kvinnorjour så ägnades
fredagen åt egna undersökningar igen. Också det en långsam
väg att gå, och minst lika tröttande. Ibland önskar jag att
det fanns fler positiva ord att lyssna till, kanske skulle
det göra vägen enklare att gå. Det är tröttsamma dagar att
genomleva, där hopp och misströstan slåss om den främsta
platsen. Smärtan vid en del av undersökningarna är
egentligen petitesser mot den smärta som negativa besked
ger. De slår inte lika hårt som den akuta smärtan gör, men
den stannar betydligt mycket längre. Vet du Dagboken min,
det sägs att det finns en regnbåge i smärtan och utan tårar
skulle den aldrig finnas där. Kanske är det så att för att
vi till fullo skall kunna uppskatta det vackra, även måste
känna smärtan och dess gränser. Må så vara, men önskad är
den inte.

Den långsamma vägen går jag även vid Gudmodern den vänas
sida. Det är så mycket som skall gås igenom och rensas ur.
Allt det hon inte vill skall finnas där efter hennes
bortgång måste läsas igenom, avhandlas en stund för att
sedan hamna i någon av alla de högar som nu ständigt växer
på hennes golv i arbetsrummet. Den vägen gick jag hela
lördagen och inte kan jag se annat än att jag precis
påbörjat den, eftersom hennes samlade verk, både egna och
andras tycks outsinliga. Jag har mina tankar om det också
men föredrar nog att behålla dem för mig själv så länge.

Inga gäster i helgen och det kändes egentligen bara fint.
Jag kunde ägna mig helt åt mina nära, både de på två och
fyra ben. Fortfarande tycks det mig som om gammelhunden går
och finns vid min sida långa stunder. Jag var så van att
ständigt hålla ett extra öga på den gamle blinde herrn att
allt sker automatiskt. Antar att det kommer att vara så
ännu en tid, även om det inte gör sorgen lättare att bära.

Det positiva i allt det negativa är att faderskapet nu
efter påtryckningar och efter att jag varit där och lärt
honom en del av datorns mysterier, börjat skriva om sitt
liv. Helt för sig själv men ändå en stor avlastning. Han
finner nöje i det och när jag i går var och tittade till
min mors grav kunde jag berätta för henne att han numer
ofta är "upptagen" av sina skriverier. Fast egentligen satt
jag inte länge vid graven, rensade bara bort lite skräp som
de ivriga vindarna fört dit. Sedan satt jag i bilen och
pratade bort en stund. Jag tror inte hon bryr sig särskilt
om var jag finns när vi talas vid, huvudsaken är att vi gör
det.

Var morgon får jag också rapporter om mitt
framskridande "mormorskap"! Kan inte minnas att jag så
nogsamt följde min egen graviditet, men å andra sidan
delgavs inte heller forskning som den görs nu. Jo, nu
är "bebben" ca 9 cm och väger omkring 35 g. Benvävnad
skapas och revben kan se. Näsan och hakan är tydliga.
Rörelser kan lätt registreras och "bebben" har så smått
börjat suga på tummen. Den öppnar och stänger munnen, suger
och sväljer, gäspar och sträcker på kroppen, kan också
snurra runt. Bröstkorgen rör sig. Om nu mamman skulle röka
en cigarett upphör andningen hos "bebben" och efter
rökningen andas det mycket mer ansträngt. Glad är jag att
mitt barnbarns mor inte röker. Och fascinerande är det att
följa utvecklingen vid ringside. :-)


Vet du, vissa höstmorgnar önskar jag att jag på något vis
skulle kunna lägga in i frysen och tina upp längre fram när
de bruna dagarna tar vid. Septemberdagar som märkligt nog
minner om lövsprickningsdagar i maj, då temperatur och
egenart är likartade. Då himmelskupan också tycks nytvättad
och glasigt genomskinlig. Men antar att fåfänga önskningar
är till mest för att bara vara just det - önskningar. Så är
det väl.




Ad: