Kattan

Kattans
2002-08-22 21:07:22 (UTC)

Tröttsamma dagar

"Får man skriva om fåglarnas flykt och naturens skönhet
även under oredans tid?" Det lär någon både ha frågat och
skrivit en gång. Vet du, jag tror att man både får och bör,
om man kan. Det är ett av sätten att hindra oreda och kaos
att få övertaget också på det mentala planet. Men ibland du
Dagboken min, ibland orkar man förbanne mig inte bry sig om
det vackra hur fulländat det än är.

Somliga människor önskar sig vinster i form av pengar,
resor, ditten och datten. Själv skulle jag just nu bli
alldeles förbaskat glad om jag kunde få en enda dag utan
påminnelse om vad som härjar i min kropp. Jag tror att min
armé av krigare är trötta och faktiskt lagt av att gruppera
om sig. Det har varit några dagar när jag inte orkat heja
på dem heller. Det har känts meningslöst på något vis att
stå där som sin egen hejarklacksledare. Långa stunder
seglar jag mest med i tillvaron. Och vet du, jag orkar
egentligen inte bry mig så särskilt.

Jag pratade om att att dela in olika typer av förpliktelser
i inre rum häromdagen. Jag missade visst att jag tydligen
glömt ett för de inre krafterna, både de psykiska och
fysiska. För det händer en del morgnar att jag inte ens har
lust att kliva ur sängen, för jag vet ju att det ligger
timmar framför mig som jag inte vill möta. Det är länge
sedan geisten var så låg, och jag tänker inte ens försöka
uppamma mer nu heller. Det får vara en tid helt enkelt.

Så visst, visst är det bra att dagarna är fyllda av
allehanda ting och agendan fullbokad. För när inte ens
självbevarelsedriften manar på är det ju tur att de yttre
kraven styr om så att jag inte ges någon chans till
självömkan. Men ett faktum är, att det är svårt att
ständigt hålla sig alert när det känns som om benen slås
undan gång på gång, fötterna förlorar känslan med marken
och vad skall man då stå på?

För att tala om något annat så har jag varit bra grinig och
kärv i tel också de senaste dagarna. Jag blir irriterad på
människors tjat och ältande. Mycket till följd av att jag
tagit över en hel del av Gudmodern den vänas korrespondens
och allt annat pappersarbete som samlats under alla år.
Meningen är ju att det skall gås igenom och trappas ned,
men synpunkterna från så många röster ekar ständigt. De
förbannade tel ringer oupphörligt och förslagen haglar om
vad som bör sparas till eftervärlden, kanske ges ut i den
formen eller den, kanske skänkas bort,
kanske...kanske...kanske.

Så en följd av det hela är att mitt humör blivit sämre,
stubinen bra mycket kortare än tidigare, för att inte säga
obefintlig i en del situationer. Mannen utan ångervecka,
han anser det vara av godo och att jag skulle ha tagit till
det här humöret för länge sedan. Då hade jag förmodligen
haft enklare att säga nej, både till en del jobb och annat.
Jag ser det inte så, det mesta har varit mer än roligt att
göra. Sen är det ju också på det viset att det alltid är
enklare att ryta i när det inte gäller den egna personen.
Jag skall heller inte sticka under stol med, vilket
gräsligt uttryck förresten, att det många ggr varit så
smickrande att vara efterfrågad att jag inte sagt nej bara
för den skull. Och nu, nu när jag behöver ransonera mig
själv och de egna krafterna, ja då finns det inte så mycket
kvar att ransonera överhuvudtaget. Skräp samma.

Hade jag varit på bättre humör hade jag kunnat tala om för
dig att de senaste kvällarnas månsken över vattnet varit
bland det vackraste jag sett så länge vi bott här. En kväll
såg det ut som månen generöst tömde en gigantisk hink av
flytande ström av guld i vattnet, kvällen efter var den
strömmen svagt lilafärgad för skyar dolde månen till en
del. Och så i går kväll, gnistrade en silverkaskad från den
och banade en väg genom vattenytan. Men nu orkar jag inte
det, berätta alltså, utan jag skall fortsätta gräva mig ner
i Gudmoderns pappershögar. Det fina med det är att man
glömmer sitt eget inför hennes så enormt rikhaltiga
produktion och jag inser ju att det kommer att ta tid att
gå igenom allt. Men å andra sidan, är inte tid egentligen
allt vi har? Det är vad vi gör tillsammans med den som är
det väsentliga, inte var vi gör av den. Så är det...




Ad: