Kattan

Kattans
2002-07-15 16:01:53 (UTC)

Det sjunger i lindallén

Jodå, sant och visst! Hörde det redan i lördags morse, men
eftersom vi inte setts du och jag på några dagar Dagboken
min, så kunde jag ju inte berätta det för dig. Det är bin
som ivrigt far från gren till gren, pollinerar och alldeles
nedtyngda av sin last vimlar de runt på sin väg tillbaka
till sina bon. Ett har vi under gavelspetsen mot söder. Det
är tredje året nu de får bo där för jag har inte hjärta att
ta bort dem eller flytta boet. Så länge de håller sig
utomhus är det helt okey för min del.

Svalorna under bagarstugans tacknock har bråda dagar och i
morse var de rejält osams när jag en stund satt på
balkongen över entrén och såg på dem. Det stora vårdträdet
ger svalka de här dagarna och skönt är det att sitta där en
stund, lyssna till storlommen och fundera på varför i hela
fridens namn inte ens svalor kan hålla sams.

Sommarfesten blev välsignad av vädergudarna för ett
strålande solsken slösade med värme och gassade så ivrigt
under eftermiddagstimmarna att vi var tvunga att flytta oss
till björkarnas skugga på var sida om bryggan. Barnen lade
vi i vattnet kl 12 och kl 22 var det dags att hämta upp
dem. Skojade lite Dagboken, men inte var det många minuter
de var uppe för att torka innan en ny vattenlek satte
igång. Det är betydligt lindrigare med så många barn som nu
kom, för de roar varandra. Inte ett gnällpip från en enda
av de 18 barnen på hela dagen eller kvällen.

Från och till tjyvsov jag en skvätt därnere, antar att det
tar tid att få upp orken igen. Men det får bli som det blir
med den saken. Faktum är att jag anser mig vara osedvanligt
tillmötesgående när det gäller kroppens egna signaler den
här gången. Mannen utan ångervecka hävdar att det beror på
att jag inte orka hålla på och strida emot. Men jag tycker
att det låter klart bättre om jag säger att jag visar min
förmåga till samarbete.

Nära 50 personer var vi som umgicks under de här dygnen, så
du får förlåta om jag inte är så meddelsam om vad vi
pratade om, för hur skulle jag kunna återge alla ord som
flög genom luften mellan så många. Somt har sagts förut och
annat var helt nytt. Nya var också några av dem som var
med, det kändes bra att bjuda in dem. Den karismatiske nye
vännen skördade nya "offer" och jag bara log där jag satt i
min hemska gamla stol och njöt av att höra alla röster.

Gudmodern den väna, hon var inte med i år, och jag trodde
kanske att det skulle lägga lite sordin på stämningen. Men
så blev det inte. Jag samlade i stället på mig alla
intryck, och berättade sedan om allt igår kväll, eftersom
jag valde att tillbringa natten hos henne, dels för att jag
ville "titta till" henne och dels för att ha nära till
det "Onämnbara Stället" i morse.

Så att så är det Dagboken min, att oberoende av vad som
händer oss går livet vidare. Och det är precis som det
skall vara, för hur skulle det annars gå med oss människor?
För vet du, om det var upp till oss själva att styra och
ställa med livets kretslopp så blev det nog inte så mycket
gjort eftersom vi har en tendens att stanna upp och begrava
oss i vårt eget när händelser slår oss till marken. Och
vem, vem skulle då tända solen? Vem skulle färga himlen så
blå att ögonen tåras av dess skönhet. Och vem skulle kunna
njuta av alla blommorna som inte bryr sig om vad som händer
runt dem, de bara fortsätter att slösa med sin skönhet. Och
vem skulle sitta och vippa med tårna i vattnet, sommarljumt
och förförande, om det ändå inte fanns några som mådde bra
och förmådde uppskatta av allt det slösande naturen skänker
oss? Ja vem, Dagboken min?




Ad: