Kattan

Kattans
2002-06-13 12:09:50 (UTC)

Samvetets röst

Det kan allt vara bra högljutt ibland du Dagboken min.
Särskilt irriterande är det när det går upp ett antal
oktaver och påminner mig om allt det som försummas för att
jag ägnar mer tid åt det som jag tror eller snarare
uppfattar behöver mig som bäst. Det är inte lätt att vara
människa, som Strinberg sa, och det har jag haft anledning
att citera många gånger men nu har det här besvärliga
samvetet gjort sin stämma hörd igen och jag uppfattar det
som aningens tjatigt.

Att inte räcka till, det är något vi upplever allt som
oftast. Att märka att prioriteringarna behöver
omprioriteras likaså. Dilemmat infinner sig när det är
omprioriterat så många gånger att det är svårt att finna
ytterlygare lösningar för att kunna vara alla till lags.
Inte så att jag låter mig styras av andra, nej, långt
därifrån, utan snarare att jag VILL räcka till lite mer.
Får nog ta det under övervägande igen.

Den stora tröttheten har ju sina orsaker och tur är det att
bilen blev uppfunnen. Detta ständiga farande hit och dit
mellan olika adresser skulle vara långt mer besvärligt och
tidsödande om vi fortfarande varit kvar på enbart cykeln
tid.

Jag sov över hos Gudmodern den väna inatt igen, hade även
sällskap av Gudsonen som underhöll oss med de senaste
nyheterna på 1.50 metersfronten. Lika uppiggande var gång.
Så kan jag då inte inte prioritera den ene framför den
andre och få en vettig balans i det hela, så får jag väl
samla ihop dem då, vartefter det låter sig göras.

Vår årliga sommarfest som vi annars alltid har i juni, är
uppskjuten till den andra helgen i juli. Mycket enbart för
att jag känner att jag inte orkar just nu. Det är
visserligen väldigt trevligt att ha allesammans omkring
sig, men också aningens kraftödande. Och jag vill verkligen
kunna ta hit alla och ge dem av det bästa hos mig. Därför
hoppas jag på att några veckors respit ska kunna ge mig den
ork jag inte har idag.

Det här samvetet har en avlägsen släkting förresten. Kusin
Förebråelse, som sticker upp sitt fula tryne när jag
behöver det som minst. Att jobba inom mitt gebit har ibland
sina svårigheter. Särskilt när de människor du träffar
uppfattar dig som magiker, den som kan avlasta, läka, ge
lindring och svar på de allra som mest oroande frågor. Så
är det ju inte självklart, jag ger egentligen inga svar,
det är alltid personerna själva som får skapa sina egna
sanningar om sig själva. Jag finns bara där och blir
studsad på som ett annat bollplank. Så inte är det något
magiskt i det inte, men betungande kan det onekligen bli
när personer förväntar sig att mirakel kan skapas ur kaos.

När inte resultat sker tillräckligt snabbt så kommer då
indirekt den här otrevliga kusinen och lägger sig i. Det
händer att jag har jämt göra att mota bort aspekterna som
kommer fram när de här önskade miraklerna inte sker inom
loppet av en timme eller efter ett möte. Då går det åt
långt mycket mer tid att berätta om orsak och verkan, än
att ge sig på det egentliga "såret" som personen kanske
dragits med under många år, ständigt pillat på och
förhindrat läkningen av och nu förväntar sig en omedelbar
läkning av. Det är aldrig förväntningar som läker, det är
direkt handling.

Gudsonen följde med mig hem idag och med tanke på hans
omfångsrika bagage tänker han inte ge sig av tillbaka till
staden i brådrasket heller. Så jag inser att det kommer att
följa en period av "bry sig om dygnet runt" nu. Det fina
med den unge mannes omsorger är att han ger mig så många
glada skratt, för än är hans sponta livsglädje inte stävjad
av förnuftiga vuxna, vilket jag förresten hoppas att den
aldrig kommer att bli heller.

Apropå ingenting, så när vi for hemåt imorse, stannade vi
till vid den sista utpostens butik för att handla det
Gudsonen ansåg nödvändigt för att överleva ute i vår
ödemark, såsom skumgodis och div annat. Nåväl, en mor med
sitt barn stod före oss i kassan och säger till den
plockande pillande sonen i treårsåldern. "Var inte så
klåfingrig, låt bli!" Upplevde några sekunders deja vu, för
det var något jag ofta hörde som barn när jag lärt mig läsa
och var på varenda bok eller skrift jag hittade. Ett
uttryck jag nästa trodde var utdött. "Klåfingrig!" Begrep
det aldrig riktig då och noterade med tillfredsställese att
det gjorde inte den här unge mannen heller i den tidiga
morgonen, vilket gladde mig oerhört. Men tonfallet, det
förstod han och gick och satte sig och tjurade en stund
bortom kassan. Undrar jag, hur många gånger barn har
hindrats från att låta sina sinnen undersöka och
nyfikenheten tillfredsställas genom att de ständigt får
höra, "låt bli".

Nyponrosorna, de innerliga genomskinliga och vilda,
blommar. Och min yngsta fyrbening ser nog fram emot när de
färska nyponen kommer för han går fram som en slåttermaskin
i buskarna och äter dem med glädje. varför vet jag inte,
och inte har han mått dåligt av det heller någon gång, så
han får hållas.

För övrigt är jag lite trött på mig själv men det är ju
inte så mycket att göra åt, mer än att säga upp den direkta
bekantskapen en tid och leva på barnets villkor när det
låter sig göras. Det är det som är det fina med barn, de
ser aldrig de hinder vi vuxna har så lätt för att tolka. De
tar för sig oavsett väder och vind, omgivning och sällskap.
En synnerlig gåva är det att vara nyss fyllda sju, 1.50
lång och ha hela världen vidöppen. Men ännu större är ändå
gåvan av att kunna dela den tillvaron, om så bara för några
dagar. Så är det!




Ad: