Kattan

Kattans
2002-06-04 10:32:27 (UTC)

En dagboks födelse

Det var en gång en massa ord som började att trängas med
varandra på ett privat skrivforum där det fanns en allmän
dagbok. Faktum är att de bredde ut sig och blev så ständigt
återkommande att de nära nog sprängde allt utrymme. Då var
det en klok person som föreslog en egen dagbok, fortfarande
inne på samma forum. Och eftersom orden ständigt förökade
sig, så var det ett väldigt bra förslag.

Men så var det ju också det här med kunskaper om allt vad
webben egentligen kan erbjuda, för orden de bara föddes,
växte och förökades utan tanke på publicitet och utan någon
som helst kunskap av hur det skulle gå till.

Den första "bostaden" för orden blev i enklare form, men
med härliga tapeter i vaniljgult. Lugnt och sansat, och
gott för ögat! Orden trivdes och blev fler och fler, som
ord ofta blir när de får växa i god jordmån.

En dag, sade den här kloka personen som också ägde all
kunskap om webben att, "Det är nog dags att flytta igen, ni
börjar bli så många att ni behöver mer utrymme och kanske
också sällskap av andra ord. Ni är mogna för den officiella
webben".

Sagt och gjort, den kloka personen som ägde all kunskap om
webben, blev nu också den driftiga idérika personen. Många,
många timmar gick åt för att finna rätt kostym åt orden,
rätt "tapeter" i bakgrunden, rätt hemkänsla helt enkelt.

Orden flyttade ut på den stora farliga webben i september
förra året. Uppbackad och påhejad av den kloka personen med
all kunskap! Tillika sågs det till att orden varje kväll
hamnade i sin rätta omgivning, när de allt som oftast var
på drift pga ren okunskap om hur hemsidor kommmer till. För
orden de bara formades de, skrev sig själva.

För så är det Dagboken min, att vi präglas och formas även
av vår omgivning och i min fanns det någon som ansåg orden
så värdefulla att de skulle ha ett eget hem, med en dörr
som alltid stod öppen för besökare.

I min allra första gästbok skrev jag, "Tack Smolk! Utan
dig - inga möjligheter". För Smolk var den kloka personen,
med kunskap om webben som puffade ut mig i offentlighetens
ljus, som såg till att orden trivdes i sin miljö. Som
backade mig när jag trodde att jag tappat dem, när svackor
infann sig av olika orsaker. Då fanns alltid ett mail i
boxen: "Hur är det? Jag saknar din dagbok!" Jag hade funnit
en mentor.

Idag har vi på något märkligt vis vuxit ihop du och jag
Dagboken min. Det som tidigare var naturligt för mig i det
privata är nu lika naturligt för mig på webben, att skriva
av mig dagen, klä av mig det som gör lite ont, delge det
som glädjer, släppa frustrationer av det som irriterar, men
som allra mest, bara umgås en stund och låta orden komma
till tals. Med en stor skillnad och reservation dock, på
webben släpper jag bara precis de ord jag har lust till.
Min mest privata dörr har varit, är, och kommer alltid att
vara stängd.

Jag har ingen tanke på, och har heller aldrig haft, något
behov av att ta åt mig äran av något jag själv inte skapat.
Därför är det viktigt för mig att andra också får veta
bakgrunden till hur dagboken skapades, för att alla orden
skulle få ett eget hem.

Men när situationen förändrades och Smolk inte längre
orkade skapa och lägga ut nya sidor av alla ord, var det
dags att resa sig från krypstadiet och gå på egna ben. Men
det, det är en helt annan historia det.

De ord jag skrev till Smolk som första gäst i den första
gästboken, skulle kunna gälla även idag men jag ändrar dem
ändå lite:

"Tack Smolk! Du gav mig en grund att stå på. Du stöttade,
skapade och ägnade så många månader av ditt liv åt att
försöka lära mig "gå" genom webbens fascinerande värld. Du
angav riktningen och byggde mina första "hem", gav orden en
omgivning de trivdes i. Utan dig hade jag aldrig sett alla
möjligheter."




Ad: