Kattan

Kattans
2002-06-03 09:35:31 (UTC)

Svanmärkt

Jo, så är det förstår du Dagboken min, att mitt livsrum
just nu är svanmärkt. Ja, eller egentligen så beror det på
att svanparet valt att bosätta sig så nära att jag nu delar
stranden med dem och deras ungar. Mina fyrbenta vänner är
helfascinerade över den explosion av ungar som ägt rum i
fåglarnas barnkammare. Flera timmar ägnar de åt att ligga
och iaktta deras bestyr. Glad är jag över att de är så pass
disciplinerade att de inte "går" på dem och skrämmer upp
dem, så fågelhundar de är, de avvaktar hela tiden kommando.
Det guppar här och var hela tiden av föräldrar som skall
lära sina barn elementärt vattenvett. Gosiga dunbollar till
kniporna låg länge utanför bryggan ivrigt påhejad av en
ensam mor. Men jag tror inte att de alla var hennes ungar,
för de här mammorna hjälper ofta varandra, har någon form
av fågeldagis. För 11 st små följde i hennes kölvatten.

Våra hussvalor arbetar idogt och varje morgon kommer de och
hälsar. Sveper nära över mitt huvud, gång på gång, precis
som vill de tala om att "vi är här hos dig igen, ser du
oss? Gomorron, gomorron!" Så snabbt flyger de efter
insektsvärmarna att jag knappt ser deras spår över
vattenytan, det är bara de tunna ringarna som avslöjar at
de ens nuddat vid det. Änderna tar det med ro och deras
ungar hinner knappt ens varsna att de är där, ser mest ut
som de undrar, "vad var det där?"

Lördagens uppvaktning av Gudsonen den charmige, blev
bullrig, högljudd och kaotisk. Med tanke på att nära
tjugotalet barn var inblandade så får jag väl ändå säga att
jag kom ur det hela med bara lätta hörselskador. Att barn
kan låta så mycket hade jag nästan glömt, och att de är så
ivriga, så entusiastiska och precis överallt hade jag också
lyckats förtränga. Jodå, visst tycker jahg om barn, men
skönt ändå var det att åka därifrån efter att ha deltagit i
precis varenda lek som skulle lekas. Stor blomma i marsipan
från en av tårtorna hade jag med mig hem, den skulle läggas
i kylen, sa Gudsonen som med varliga sjuårshänder lade den
i en kartong av guldpapper, för den, den skall vi ha sedan
han och jag. Överhuvudtaget har han många "sedan" som vi
skall göra. Det kallas tillförsikt och tro på en beständig
tillvaro du Dagboken min.

Brodern som inbjudit sig själv i lördagskväll med "någon",
visade mig också på att det finns hopp om släktens
fortbestånd. Trevlig kvinna kom vid hans sida och jag log
när de i sena natten efter ett antal timmars umgänge gav
sig av in mot staden brus igen. För jag såg bröllopsklockor
i hennes blick och kärlek i hennes beröring och jag såg
även lugn och harmoni i broderns blick. Det här blir
trevligt att följa. Det gjorde inte saken sämre att "någon"
sparkade av sig skorna och gick barfota i gräset bland alla
fyrbeningar.

När natten aldrig hinner komma innan dagern och gryningen
redan aviserar sin ankomst, då följer även tröttheten med.
Jag går nästan aldrig in under den här årstiden under
lediga helger. Sängen lockar inte särkilt och en stund
under gårdagen sov jag i den gamla stolen under björkens
grenar vid bryggan. Allt jag vill orkas inte med, och när
jag ändå gör det tar det lite längre tid för
vilosekvenserna är många. Men det gör ingenting, jag har
aldrig haft brått i det här livet och jag tänker inte börja
nu, under den mest fascinerande årstiden av dem alla.

Sent, sent under gårdagskvällen ringde den dam som bor hos
min Gudmor och jag åkte in för några timmar medan dagen
bytte datum. Satt hos henne, läste lite men mest höll jag
hennes hand tills hon fann ro och sov lugnt. Själv la jag
mig till vila på hennes schäslong, fann ingen mening med
att trött köra hemåt i den tidiga gryningen och hade ju
ändå prover att lämna på morgonen. Så imorse blev det
omvänt. Jag gick inte ned för att hämta natten och
gårdagens nyheter, jag hade dem med mig hem istället och
kunde konstatera att en ny arbvecka påbörjats, för jag
hörde telefonerna inne på kontoret ringa redan innan jag
stängt av bilmotorn när jag körde upp på gården. Ibland vet
jag inte om det är smickrande att vara efterfrågad eller
bara tröttsamt, får nog nog fundera på det en skvätt, men
antar att jag kommer att komma fram till att det är en
humörfråga, precis som vanligt, ja så blir det nog.




Ad: