Kattan

Kattans
2002-05-07 21:43:22 (UTC)

Förklädd

Ja, så känner jag mig ibland Dagboken min! Utklädd i det
starkas kläder medan det sitter en liten orolig tös
innanför. Speciellt ofta använder jag den yrkesmässiga
kostymen för att dölja 12 åringens oroliga frågor: "Hur ska
det bli? Hur skall det gå?" Det händer att jag tom lurar
mig själv dagar i sträck och ingjuter något slags falsk
förhoppning om att, "i morgon när jag vaknar, då är allt
bra, då finns inte ett orosmoln på min himmel.
Barndomsgruset som alltid knastrade under barfotafötter
låter ännu likadant, himlen blir lika blå och aldrig att
det regnar en ledig dag!"

Som så är det också att när jag är utklädd i den här
kostymen, då kan jag ge alla andra svar på frågor som
oroar, men jag har hitills inte lyckats lugna eget oroligt
sinne. Månne kostymen börjar bli för stor, eller har den
kanske aldrig passat riktigt? Styrka, det är inte mätbart
och ändå tycks den kunna doseras ut i ständigt stigande
kvantitet, smått förunderligt det där. Jag undrar om jag
vet för att jag bär den här kostymen eller om det är något
som alla vet? Men så kan det heller inte vara, för om alla
visste så skulle vi vara klädda likadant.

Och låter det som om jag på något vis skulle vilja vara
barn igen, så är det självklart inte så. Men kanske skulle
vi må bra av att få lite mer tillgång även i vuxenåren till
barnets osvikliga tro på att allt faktiskt är möjligt. Min
kostym, min yrkesroll har lärt mig att det finns
begränsningar. Till trots pratar jag ständigt om att det
mesta faktiskt är genomförbart, och jag säger det i samma
sekund jag själv sitter som ett levande bevis på att det
inte är så. Det finns företeelser som vi inte kan göra så
mycket åt, mer än välja att antingen driva med och så
småningom gå under, eller konstatera men inte acceptera.

Jag har aldrig accepterat min egen situation, de stunder
jag sviktat har varit få under åren. Men de stunder jag
avskytt omständigheterna, de har varit talrika! Det har
också funnits stunder när jag känt att jag inte räcker
till, jag förmår inte mer. Det är också sådana stunder jag
inte tittar in till dig Dagboken min, för då är det en
trasig själ som irrar runt och det bör den få göra tills
vindarna vänder.

Och när det är som värst, det är då jag arbetar som
hårdast. Det hjälper inte tankarna till stillhet men det
hjälper dem onekligen att skingras. Så därför lämnar jag
dig för ikväll käraste Dagbok, för ser du jag tror bestämt
att jag har fel kläder på mig idag.




Ad: