Kattan

Kattans
2002-04-19 07:43:01 (UTC)

Vargnätter

Det händer Dagboken min, att man ibland ställs inför
frågeställningar som man inte har en aning om hur man ska
tackla. Ingen boklig kunskap, hur djupgående den än är,
räcker till för att ge svar. Ingen tidigare livserfarenhet,
hur mödosam eller glädjefylld den än varit, klarar att ge
dig riktningen för hur du ska förfara. Sedan i onsdags
lunch har demonerna jagat mig, först hanterbart och det
tackar jag för. Men efter torsdagens datortomografi anföll
de i täta raider utan uppehåll och jag är trött, så trött
att jag inte riktigt skönjer svaren på hur jag ska gå till
motattack.

Illamåendet, det ständiga, har sina orsaker och föranleder
en ny behandling. Helst att påbörjas igår! Och just det kan
jag tackla, om inte önskat, så ändå inte riktigt oväntat.
Jag känner min kropp så väl i det här skedet och kunde
själv innan prover tagits och min läkare meddelat
resultaten, tala om att något var förändrat, på gång igen.

Det jag har våndats för är att OM jag nu påbörjar den nya
behandlingen, slås mitt immunförsvar ut igen, isolering
följer för att inte dra på mig andra virus eller
bakteriehärdar. Min kropp har ingen tolerans gentemot det
helt enkelt. Och det i sin tur innebär att jag då inte kan
träffa Gudmodern den kära, kvinnan som behöver mig mest av
allt.

Så vargnätterna har haft sin orsak käraste Dagbok, för hur
skulle jag någonsin kunna neka att stå vid Gudmoderns sida
när hon som bäst behöver mig för att få komma till ro. Den
enda kvinna som alltid stått vid min sida, varit min
ledstjärna, min mentor, den jag alltid kunnat lita till.
Den enda kvinna som aldrig någonsin svikit mig, hur tufft
det än varit ibland. Som alltid låtit mig komma i första
hand, många många ggr på egen bekostnad.

Jag ska träffa mina läkare idag igen, täta är nu våra
kontakter. Det är lite jag vill ha svar på innan jag fattar
mitt slutgiltiga beslut. För att kunna ge Gudmodern den
väna lugn och styrka, måste jag känna egen tillförsikt. Men
jag känner mig starkt förankrad och centrerad i min egen
värld av trygghet och självklart hyser jag tillit till min
egen kropps utvecklingsprocess. Många stigar genom livet
har varit slingriga och snåriga, men jag har funnit vägen
genom dem alla.

Den här gången handlar det nog mer om att bana helt ny väg
och jag är lite arg över det svek min kropp utsatt mig för.
Men det är också bra, att ilskan återtagit sin position som
Leading Lady, för då kan jag kanske också återerövra den
styrka som nu krävs för att ta mig igenom det här.

En strålande vårsol lyser upp april, det spirar liv precis
överallt. Länge satt jag nere vid vattnet igår, sökte svar
på det som oroar mig. Markerna är fullkomligt översållade
av blommor och spirande grönska. En oerhörd växtkraft. Den
nya livscykeln i naturen snurrar på, vem vore då jag att
förneka Gudmodern en reskamrat det sista varv hon påbörjat
i sin levnadskarusell. Det får nog helt enkelt bli så.

Att se dig är att älska dig
käraste kvinnoblomman min!
En bit av mitt hjärta dör
när jag tänker på att du
en dag inte är här mer.
När solen en morgon
tar ditt hjärta till sig
tar det åter.
Kommer jag, käraste du,
gråta över dig,
över hela jorden!




Ad: