Kattan

Kattans
2002-03-03 20:53:10 (UTC)

Det är Mars månad

Vårmånaden, återfödelsens tid. Jag tycker att det låter
trösterikt Dagboken min, visst gör det väl det? I går var
luften hög och ljusblå och gav en föraning om vad som komma
skall. Förryttare var krigsguden Mars som gett månaden sitt
namn. Han ansågs vara den förnämsta av alla gudar, så jag
hyser stor förhoppning om att han kan jaga vintern på
flykten och öppna dörren på vid glänt till våren.

Det är också nu som naturens barnkammare öppnar, det är nu
som haren får sin första kull och orrens vårspel hörs. Och
mellan bark och stam vilar vårdagjämningen. Dag och natt
delar på dygnet, broderligt tar de varsin halva.

Jag har varit lite trött i helgen Dagboken min. Det har
varit mycket runt mig och jag har haft lite svårt att räcka
till för allt jag vill. Jag har farit fram o tillbaka
mellan Gudmodern och mig otaliga ggr sedan i fredags. Så
lite småstress smög sig in under dygnen som gått. Jag hade
nog lovat för mycket för det kändes som att jag började
tappa bitar av mig själv.

När vår värld och livet rör sig så snabbt och händelserna
strömmar över mig som en vårflod har jag lite svårt att
hitta mig själv och känna mig lugn och centrerad. Vet du,
jag tror att det här är ett typiskt dilemma för oss som
lever i väst. I öst t.ex är den osynliga livskraften,
själen, lika viktig som allt i den synliga världen för vårt
välbefinnande. Här i väst tror vi bara på det vi ser.

så jag var tvungen att ha ett litet samtal med mig själv i
morse Dagboken min, fråga mig om det var min egen vilja som
styrde eller det kollektiva medvetandet. Om jag är helt
ärlig mot mig själv när jag tror att jag måste ta tag i
allt, sitta som spindeln i nätet. Det har varit så många
impulser från olika håll en tid att det är svårt att veta
vad som är viktigt att göra nu och kanske låta resten få
vänta en tid.

Det här med Gudmodern, den kära kvinnan, tar hårt. Och jag
tror helt enkelt att jag inriktat mig så på att vara stark
och bära oss båda att jag glömt mina egna känslor. "Gråt
inte", har jag till mig själv, "gråt inte, det är inte tid
för det nu, ryck upp dig istället!" Och idag på morgonen
undrade jag vad det var jag höll på med. Jag ÄR ju ledsen
över att se henne förtvina, jag avskyr att se på när denna
vackra blomma så snabbt håller på att vissna! Så jag gick
ut i den gamla bagarstugan. Hade storstädning, en väldigt
hetlevrad sådan. Grät och svor om vartannat och slängde
prylar som legat i flera år. Jag processade med mig själv,
lät allt komma upp, liksom lavan ur en vulkan. Så efter det
kändes det ganska så bra när allt blev synliggjort och det
inte kunde stjäla kraft ifrån mig längre.

Så vid eftermiddagens besök hos den kära damen, var jag
lugn och tror nog att hon fick lite av den styrka jag
kände. För vi skrattade en hel del, precis som förr! Och
stegen när jag gick därifrån var betydligt lättare och en
stund stod jag och kikade på den vackra målningen i hennes
trappuppgång. Och jag kom på mig med att det gör jag bara
när jag är lugn och på gott humör. Så det stämmer nog att
trots att April har det vackrare namnet så är det nog ändå
så att Mars blir månaden som kommer med våren. Som ger oss
ljuset och alltings återfödelse. Ja, så blir det nog.

Ett ljus om våren finns
när Mars knappt börjat här,
ej någon annan årstid
det ljusets like bär.

Emily Dickinson





Ad: