Kattan

Kattans
2002-02-10 21:00:29 (UTC)

En bra helg är över

Och solen har varit generös under dagen och behagat visa
sig från sin allra mest strålande sida. Fåglar har kvittrat
ihärdigt, (undrar vad de annars skulle kvittra?) och det
har nästan känts som en vårdag med 8 grader. Isen på sjön
är borta och vågor har krusat nyfiket nyöppnad yta. I morse
kom en 922:a till världen, årets första kalv föddes i
lagården. Var nere och tittade till den lille, nyputsad av
stolt ko (tror jag!) och stod på rangliga ben och beskådade
omgivningen med stora ögon: "är det det här som är
världen?" Ingen epiduralbedövning, eller kejsarsnitt här
inte trots att den låg tokigt. När naturen ordnar allt
själv blir det mesta bra och kossan såg nöjd ut och åt i
lugn och ro.

Min fredagsgäst Dagboken min, lyfte mitt humör åtskilliga
grader. Det är något speciellt att tala med människor som
äger en väldigt stark trygg självkänsla. För du förstår, de
har inte behov av att prompt få andra att tänka sina egna
tankar. De är helt enkelt så starka i sig själva att de kan
höra andra tänka annorlunda och ta det till sig utan att
direkt försöka pådyvla den egna tron om allting, utan att
på minsta vis tro sig tappa i prestige om de inte gör det.

Eller att de på något vis skulle känna sig mindre för att
de inte får bravorop eller jasägarna på sin sida. Det är
verkligen stimulerande att tala med och lyssna till en
person som gjort och skrivit så mycket - om allt.

Det är också utvecklande att tala med en person som insett
att vi lever i en ständig förändring, att man varje dag
borde betrakta världen som ny, istället för att försöka
pracka på andra våra åsikter och förkasta dem som mindre
vetande om de inte anammar våra egna förträffliga
synpunkter. För vi har så ofantligt lätt att glömma, att
även om den egna tanken kan anses förträfflig finns det
ingenting som säger att den passar som mall för någon annan.

Och det är enormt berikande att lugnt och stilla kunna
diskutera olikheterna i vårt tänkande och inse att
tankefloran växer genom mångfalden, istället för att tro
att det beskär när vi inte får belägg för alla våra
egna "sanningar"! Det är en fantastisk investering med
sådana personer, en investering i förändring, därför att
man hela tiden går framåt.

Att omge sig med ryggdunkare leder inte till annat än
stundens förträfflighet, och den växer man bara
tillfälligtvis av. En sekundsnabb tillväxt som stannar av
redan innan jasägarna tystnat. Att umgås och tala med
personer som verkligen lyssnar till orden och se den som
talar i ögonen, det är framåtskridande. Att lära sig att
det är en kreativ process att möta och drabba samman med
andra, att tro att andra också har något att tillföra - det
är varaktig tillväxt.

Det går att lära sig genom en attitydförändring och ändå
får man ibland påminna sig själv att ingen förändring äger
rum utan hårt arbete. Det finns inga färdiga formler och
böcker som kan lära ut hur det går till, det får vi plocka
inom oss själva.

Jag vet bara att, jag finns till, jag är, jag är här, jag
blir, jag skapar mitt liv och ingen annan kan skapa det åt
mig. Jag måste ta itu med mina egna nederlag, misstag och
felsteg. Och då känns det synnerligen fint att möta en
person som trots egentligen motsatta åsikter om det mesta,
lyssnar och tar till sig och följer med en bit på väg genom
förändringen.

Jag hade en gång av olika orsaker en person hos mig som
ständigt beklagade sig över omgivningens bristande
förståelse över den egna situationen. Ingen förstod henne!
Vad hon inte tänkte på, var att i samma sekund hon
berättade det här, så talade hon samtidigt om att hon själv
inte heller förstod andra, eftersom de enda som vann hennes
gillande var de som tyckte exakt likadant som hon själv.
Jag tror inte Dagboken min, att jag behöver tala om för dig
att den diskussionen inte ledde framåt, inte heller att
inte hennes utveckling gjorde det.

Det föddes många tankar efter fredagens besök, som ledde
vidare under helgen. Det gav energi och i lördagskväll for
jag till Arlanda och mötte mannen utan ångervecka. Vet du,
jag tycker om att möta mina hemvändande närmaste. Det är
något speciellt att stå där och se dem komma emot mig, jag
känner mig utvald! Och jag inser återigen att jag
antagligen är en sällsynt lyckligt lottad person som kan
göra det med pirrande förväntan inombords, att efter så
många år bli lika varmt glad över att se den andre
personens gestalt komma emot mig. Få gå in i den varma,
trygga famnen, känna den välbekanta doften och bara
vara...så är det!




Ad: