Kattan

Kattans
2002-01-20 21:50:05 (UTC)

En tyst helg

Ja, i naturen alltså. Vintertystnad och vindstilla. Om inte
skatorna som vanligt levt rövare, hade det nästan känts
overkligt livlöst. Det känns som om naturen hållit andan
några dagar.

Isen är borta från bäcken strax bortom huset. Som en rännil
rinner den genom det vinterbruna när nu snön är borta. Det
har varit lättmjölksdis hela helgen. Det gör att konturerna
av allt blir mjukt men suddigt. Och på sjön är isen
vattendränkt och tunn längs stranden, men flera
fatalistiska skridskoåkare drog förbi strax utanför vår
brygga. Hur vågar de?

Jag har jobbat väldigt sent några nätter nu och det börjar
att kännas. Egentligen har det varit ett sätt att låsa
demonerna ute, men samtidigt har gudarna ändå slösat lite
välvilja, för tankeflödet har varit rikt och fler texter är
klara.

Jag har lärt mig att de flesta demoner är väldigt
ljusskygga, därför har jag töjt på tiden lite grann. Med
gryningens intåg försvinner de alltid och det är sällan jag
behöver ta av tabletter som motar smärta när ljuset kommer.

Om lördagen gick i lugnets tecken, så har söndagen varit en
generationernas dag. Både Gudsonen, den ljuvlige, och
Gudmodern förgyllde tillvaron att antal timmar idag. Det är
ganska så förunderligt att se de två i ivrigt samspråk,
diskuterandes allt mellan himmel och hav, lösa världsgåtor,
samhälls/kärleksproblem snabbare än blixten. Den ene 6 år
och den andra 95 år! Jag var lite trött en stund och satt
mest och lyssnade till dem. Flera generationer emellan dem
i biologisk ålder, men ändå vid det stora bordet bland
scones och tékoppar, möttes de under en stund på samma plan.

Hon är så klok min Gudmor, och det är lekande lätt att
älska den kvinnan. Det finns stunder när jag tänker på hur
det skall bli om det händer henne något. 95 år, då har man
antagligen inte så många steg av livstrappan kvar att gå.
Eller som hon själv säger: "Jag vet inte hur många fler
dörrar jag hinner öppna, eller trösklar att gå över. Därför
tar jag i varje dörrhandtag, som vore det det sista, för så
kan det vara..." Jag undrar jag om det finns någon annan
kvinna som äger hennes generösa livsvisdom och som alltid
ger så enormt mycket kärlek till alla? Jag tror inte det
Dagboken min, kvinnor av hennes dignitet görs nog inte mer.

Gudsonen har förresten bestämt sig för att flytta hit till
våren. Hur han skall lösa det rent praktsikt har jag ingen
aning om, för han varken informerat mig eller föräldrarna.
Nej, det var mannen utan ångervecka, som fick ta emot det
förtroendet när de var ute en stund och tittade till
rådjuren. Jag är förresten lite irriterad på en råbock, som
varje natt nu i en veckas tid "skällt" strax bortom huset.

Han har försökt locka någon villig hind till sig med sina
lockrop. Strax före gryningen i morse stod jag en stund i
trdägården och bara andades i stillheten när han satte i
gång igen. "Snälla söta vackra lilla hind, om du finns i
närheten så kan du då inte springa till honom så att han
håller klaffen åtminstone en liten stund?"

I stan är det andra ljud som larmar och snart införlivas
med de man vänjer sig vid. Här, där tystnaden är en ständig
ledsagare kan t o m den vackraste av råbockar till slut bli
enerverande. Jag tror förresten att de flesta av de vilda
djuren är på friarstråt, Dagboken min.

Hackspetten som snart hackat igenom telefobnstolpen har nu
flyttat till den torra toppspiran i linden vid
grindstolparna. Ett par sekunder långa morsesignaler och
sedan vrider han på huvudet för att lyssna på svar. Allt
jag hör är spillkråkorna borta vid magasinet som drar till
med ett betydligt längre ratatata. Men sådant tänder nog
inga amorösa känslor hos vår hackspett.

När Gudmor, Gudson och de andra farit iväg tog jag en sväng
längs stranden. Inga vindar som blåste bort damm ur
huvudet, men jag små bruna knoppar på de nakna grenarna på
alla träd som kantar stranden. Jag tror bestämt att det är
förberedande vårvinter nu Dagboken min. Jag skulle så
väldigt gärna vilja se solen återvända och kanske stanna
lite längre än bara några sekunder då och då...så är det.




Ad: